Aftonbladet – 28 januari 1843, sida 2

för den 48 Januari, som åtagit sig att vederlägga Aftonbladet och Freja till vår gode Heurlins fördel. Men jag finner dess bevisning mycket haltande. Ingen lag, hvarken den Augsburgiska bekännelsen eller hvad kyrkoförfattning som helst, förnekar en prest, att, jemte sitt andliga embete (opredika och utdela sakramenternap) sköta verldsliga bestyr af alla möjliga slag, blott de genom sin hederliga beskaffenhet icke kasta skugga på hans person; men de tillåta honom icke att, jemte sitt presterliga, tillika innehafva ett verldsligt embete. Det är stor åtskillnad på ett ordentligt embete och på tillfälliga göromål och befattningar. Till det sednare slaget hör otvifvelaktigt sjelfva representationskallet, hvari presten, enligt konstitutionen, deltager utan alt gå ifrån sitt andliga embete. Således hör också dit befattningen att sitta som fullmäktig i Banken eller Riksgäldskontoret. Intetdera är analogt med ett ordinarie embete, hvilket Statsrådsembetet odisputabelt måste vara, då mannen icke blifvit blott tillförordnad, utan, såsom vår gode Heurlin, dertill sett sig formligen utnämnd. Annu mindre kunna, såsom analoga med Statsråds-embetet framdragas sådana bestyr, som att vara tidningsredaktör o. d. Jag finner följaktligen icke klokt gjordt af Biet, att anföra dessa exempel till Heurlins bistånd; ty ingen wenniska håller ännu sådana bestyr för ,embeten.n Augsburgiska bekännelsens förbud emot sammanblandning af det andliga och verldsliga regementet är också efter all mensklig slutkonst emot Heurlin; men icke, såsom Biet vill, likaledes då äfven emot hvarje annan befattning af verldslig art, som en prest kan sköta. Att sitta som föredragande och rådgifvare i konseljen är onekligen att deltaga i det verldsliga regementet (den exekutiva makten), som, enligt Augsb. bek. ej är för-enligt med presterligt embete. Men att vara ledamot al representationen är icke att deltaga i ett sådant regzemente,, enär Ständerna icke hafva den exekutiva makten i sina händer. Ännu mindre kunna till regementet hänföras en mängd andra smärre verldsliga göromål, hvilka en prest ganska väl kan utföra, såsom att läsa, skrifva och räkna, äta, dricka, m. m,, hvilket ingen af oss håller analogt med att sitta i konseljen eller deltaga i regementet, oaktadt det innefattar verldsliga bestyr. Sv. Biet har alltså på ett mycket olyckligt sätt försvarat den nya princip, enligt hvilken statsrådsutnämningen skett denna gång. Att den strider emot Augsburgiska Bekännelsens bokstaf, kan ingen menniska undgå att anse; och ännu mindre lär någon draga i tvifvel, att den är oförenlig med dess anda. Jag skulle, för vår goda Heurlins skull, oändligen önska att kunna uppleta något svepskäl för motsattsen. Men tyvärr för honom och till lycka för det allmänna, har nu i fiera århundraden och alltsedan påfvedömet utdrefs ur fäderneslandet, just den tanken varit rådande, att presterskapet icke bör blanda sig i det verldsliga regementet. Det är icke dogmernas egenskap af lutherska eller katholska, som här betyda något, utan embetenas olika väsende. Man har också icke ansett sig ens behöfva någon närmare förklaring på hvad ordet regemente här betyder, emedan det talar för sig sjelf, utan endast funnit det vara ett ganska besynnerligt tecken, att en sådan sammanblandning för första gången skall äga rum just under kung Carl Johans regering, och med en man, hvilken så ifri.t som Hr Heurlin vid sista riksdag talade till förmån för Sancta Eugenias kapell. Hvad Heurlin sjelf beträffar, så har jag nog mycket funderat, hvad som kunde utgöra egentliga anledningen till detta nya skutt midt in i det verldsliga. Var det begär att gagna det allmänna eller sträfvan efter makt och veridslig betydenhet för egen person? Det förra måste storligen betviflas; ty i sådant fall hade han dertill ett ganska godt tillfälle såsom pastor i Fellingsbro, hvilket dessutom gaf honom en tillräcklig och god bergning. Hade han ej funnit verkningskretsen bland sina åhörare tillräcklig, så hade han ju kunnat finna en ännu vidsträcktare uti en predikosamlings utgifvande eller andra nyttiga skrifters, om han dertill egt förmåga. Det bästa vore således, i min tanka, att han för sin egen och landets frid och lugn åter afgick ur Statsrå-! det ju förr dess heldre, innan han blir ;nödd och tvungen, dertill, hvilket vore en ledsam händelse för hans vänner, men som — värre har man sett — möjligen kunde inträffa om han också ger sig aldrig den på, att ingen skall få honom bort. Såsom tillägg i afseende på den nyssnämnda sammanblandningen serskildt, vill jag blott framställa för dig ett exempel. Om händelsevis en luthersk-evangelisk erkebiskop skulle lyckas en; dag blilva konung i Sverige och derjemte fortfara med sitt biskopsembete, så vore han i politiskt. hänseende vår npåflve, fastän med lutherska reli