Aftonbladet – 28 januari 1843, sida 2

OM FOLKETS TILLGIFVENHET FÖR KONUNGA DOMET. Härom förekommer i danska tidningen Corsaren en med mycken sakkunnighet författad, diskussion, som vi här meddela, i det vi fästa uppmärksamheten derpå, att den egentligen angår Danmark, så att ingen här behöfver taga åt sig hvad deri förekommer. Folkets lojalitet, dess djupt rotfästade tillgifvenhet för konungadömet,, är en fras, som ideligen upprepas i alla land, i Ryssland som i England, i Frankrike som i Danmark och utan tvifvel äfven i Marocco, med blott den skilnad, att medan man i andra land genom ideligt upprepande bragt folk att tro derpå, bar man här i landet bragt folk att icke tro det, eiler att åtminstone derpå lägga ringa vigt. Och likväl finnes intet, som med mer skäl kan tilläggas danska folket, än dess från Arilds tid ärfda kärlek till kungar och kungahus. Detta framträder som ett högst karakteristiskt drag i Danmarks hela historia; i den äldsta och äldre, så väl som i den aldranyaste tid. Medan alla andra nationer haft sina republikanska episoder, England, Frankrike, Holland, Italien, ja till och med pbroderriket Sverige, eller åtminstone folkledare, som i spetsen för ett talrikt folkparti kämpat för en ren demokrati, har i Danmark aldrig någon rörelse egt rum för folket sjelf, utan alltid för en kung. Till och med i frihetskampen för Christian HI, var det icke för friheten, utan för Christian II man bragte en del af folket under vapen. Ja till och med på den tid, då adel och presterskap i förening, sökte att omstörta tronen, då man nedsatte konungadömet till en skugga, då man dräpte kungar antingen uppenbart på tinget, när man af dem fann sig förnärmad, eller hemligen på deras jagter å la kammarherre Schested-fuel, eller förgaf dem i den heliga nattvarden, bevarade folket alltid sin sunda sans och då en stor kung blifvit röjd af vägen, fann man en liten i en vagga elier på en käpphäst och bad honom regera öfver sig. I betraktande häraf synes det oss alideles icke passa på Danmark, när oppositionen säger, att kungen är till för folkets skull, icke folket för kungens. Danska folket är uppenbarligen födt till att hafva en kung, och om vi hade en pålitlig historia om vår äldsta tid, skulle vi otvifvelaktigt finna att det här i landet först var en kung och sedan ctt folk, ja, om danska folket underkastades en noggrann undersökning, skulle man, efter vår bestämda öfvertygelse, finna, att det blifvit födt med en krona inbränd på ett eller annat ställe. Derföre kan folket väl någon gång förirra sig och råka i opposition mot sin kung, men det håller icke ut i längden — naturen går öfver uppfostran — och folket söker blott med desto större ifver den vederqvickande näringen vid kungens bröst. Derföre kan en dansk ständerförsamling opponera mot regeringen, den kan bestämdt förkasta ett förslag från kungen, men skall dock aldrig underlåta att tacka kungen för den nåd han bevisat genom att afsifva förslaget; den kan beklaga sig öfver att hafva blifvit sammankalladt försent, men den skall dock tacka för det den blifvit saramankallad; den kan beklaga sig öfver åtskilligt, som icke är skett, men den måste alltid finna något som är skett att tacka för. Detta är en rent monarkisk och landet egen känsla, som måhända ligger i klimatet, måhbända i sjelfva jorden, och som i Riises geografi borde upräknas bland landets öfriga produkter, spannmål, boskap, hästar, 0. s v. Vid oräkneliga