Aftonbladet – 27 januari 1843, sida 2

-— Alldeles, min gumma; det är som du säger, en heit annan sak. Nu berättade jag om flyktingen, som jag sett, och nämnde tillika mor Carins vittnesmål. Kuriöst! ganska kuriöst! Efter läkarens förmodan hade mordet skett just så der omkring klockan elfva. Som jag såg den omtalta karlen komma krypandes utur ladan nära staden, faller det mig in, att han kanske der gömt eller lemnat något. Skulle ej herr borgmästaren vilja skicka dit ett par stadstjenare tillika med fiskalen, för att se efter, om man der kan vinna någon upplysning? — Alldeles riktigt. Jag hade just nu den tankan inom mig sjelf — herr assessorn förekom mig verkligen. Den begärda visitationen skedde genast, och i ladan fann man en blårandig linnerock, som tycktes tillhöra en lång mansperson. Rocken var mycket blodig; i dess ena ficka fanns en trasig näsduk och en liten bit bröd; i den andra hälften af ett gammalt sönderrifvet bref, hvaraf utanskriften till det mesta var bibehållen, och lydde så: Till lumpsamlaren Niklas Rusemanp. Min glädje vid detta fynd var obeskriflig, och vi återvände dermed skyndsamt till den gamle borgmästaren. — Ja, ja, Svarade han långsamt, vi skola närmare undersöka, ty huru skulle lumpsamlaren veta, att gamle Burg just då hade en stor penningsumma uti sin Pulpet? — Han bar ju kunnat handla i boden, och då på något sätt kommit under fund dermed. — Kanske att bodgossarne kunna veta nåcsot derom? — Herr Borgmästaren har rätt, och slår spiken på hufvudet med sin vanliga insigt i alla saker; vi vilja skicka efter bodgossarne. När de ankommo, frågade jag dem genast, om