Aftonbladet – 27 januari 1843, sida 2

— Jag skulle nästan tro, att den ynge mannen är oskyldig. — Nej, berr assessor, han är skyldig, derpå har jag många fakta. — Ja, men penningarne, herr borgmästare, har man ju inte funnit hes honom? — Åh! han får nog slutligen komma fram med dem, den erkeskälmen, innan han skall mista hufvudet. — Jag vill önska, att ej något olyckligt misstag kommer att äga rum, ty när man betänker saken rätt, hade ynglingen icke någon fördel af att begå en dylik ogerning. Tvertom; han skulle i höst blifva gubbens kompanjon och gifta sig med sin fästmö, som han nu ej kan, äfven om han ej vore misstänkt. Det tyckes således, som hans största intresse var att herr Burg fick lefva. — Ja, ja, det kan väl så tyckas, men betänk den blodiga knifven, den blodiga näsduken, herr assessor. — Knifven hade ju den rätta mördaren kunnat slänga ifrån sig, under det han smög sig ut, och näsduken hade Palm begagnat vid näsblod.i — Besynnerligt, att den just skulle inträffa då! Nej, det är bara hans konster — jag tänker att förklara honom skyldig, och lagen måste hafva sin gång; dervid håller jag mig. Tro mig, herr assessor, jag har en mångårig erfarenhet och insigt uti sådana saker. — Just derföre, att jag anser herr borgmästaren för en man af insig!t, vänder jag mig till er med en omständighet, som Jag upptäckt, och som jag hoppas skall kasta eit Nytt ljus på saken. — Min gubbe plär väl annars, inföll nu borgmästarinnan något stött, se så ljust i alla saker, som trots nagon annan. — Derpå tviflar jag ej, min goda borgmästarinna, men jag beder endast borgmästaren att hos honom få anmäla ctt par vittnesmål. — Ja, gubevars! det är en hel annan sak,