Aftonbladet – 27 januari 1843, sida 2

Mm MMMM — Jag skulle nästan tro det också, tillade borgmästaren, men vände sig med mildare ton än förut och en välvillig min till mig och fortfor: jag skall dock icke göra så serdeles svårigheter, eftersom jag ser herr assessorn så lifligt intressera sig för den unge Palms befrielse; men utan borgen vågar jag ej att släppa ut honom; formaliteterna fordra det, och lagen måste hafva sin gång. — Är min borgen antaglig? — Fullkomligt, eftersom rätten ännu inte har varit tillsammans; herr assessorn förbinder sig ju i alla fall att inställa fången, om jag framdeles skulle finna nödigt att låta kalla honom? och jag skall då tala vid fiskalen. — Ja, derpå ger jag min ovilkorliga förbindelse. . — Nå! då må herr assessorn i Guds namn taga unga Palm, när han behagar, och jag hoppas ni ser, att jag af beredvillighet emot er gjort allt hvad en högre embetsman kan tillåta sig att göra. Skonsamheten ligger också just uti min karakter. — Nå! kära Styffelin, sade borgmästarinnan, nu visade du verkligen ditt vanliga ädelmod. Jag skall säga herr assessorn, att jag har redan förut bett för den stackars bokhbållaren, så jag torde väl hafva någon del i hans frigifvande, jag också. M — Jag kunde nästan förmoda det, svarade jag artigt; en önskan af fru borgmästarinnan är oemotståndlig, — Hörsamma tjenarinna! Herr assessorn är, i sanning, rätt belefvadFår jag lof att bjuda en kopp kaffe? . — Icke nu, min älskvärda fru borgmästarinna, men en annan dag skall Jag med serdeles nöje begagna mig af en så angenäm bjudning. Gumman neg, jag bugade mig för de värda makarne och skyndade bort. — (Slutet följer-) P 2