Aftonbladet – 27 januari 1843, sida 1

Bredvid herr borgmästaren satt fru borgmästarinnan, en helt liten gumma om sjuttioåtta år. Men hvad som felades henne i längd, hade naturen rikligt ersatt uti bredd, och man kunde nästan tillämpa på henne det öfverdrifna uttrycket, alt vara lika tjock som man är lång. För öfrigt var hon rätt prydligt utstyrd uti nattmössa med gredelina band, under hvilken man såg det silfvergrå håret benadt i pannan, men på hvardera sidan ett par ofantliga, mörkbruna, så kallade kanonlockar af löshår. Hennes runda person omslöts af en karmosinfärgad rock, något kort och snäf, ofvanpå hvilken en grön ylleshawl med yfviga fransar hängde ned och bortskymde en del af det gula sitsförklädet, hvarpå den blanka nyckelknippan med sin hake husmoderligt prunkade. Nu tog gumman en pris utur sillverdosan, och sade: — Vet du, far, att jag har inte kunnat soflva i natt heller, för det ohyggliga mordet, som jemt ligger Mig i tankarne. Jag kan ändå aldrig få i min tro, att unga Palm, som alltid varit en så beskedlig och god gosse, har mördat sin välgörare. — Jo, jo; saker är han; det är inte svårt att begripa, ser du Regina, ty knifven fanns ju blodig under hans säng, och han hade redan packat IN sina saker, för att rymma, fast han som. nade ifrån alltsammans. — Han ämnade ju i alla fall resa till sin slät på några dar? — Bara svepskäl, bara svepskäl! och det säger jag dig, mor, jag skall nog taga reda på sanningen snart; man skall alltid gå hastigt och lustigt tillväga i sådana saker.