Aftonbladet – 26 januari 1843, sida 1

ill en kulle, hvarest lemningar af murar ge tillvänna, att den nära belägna staden, i fordna mer: ysande dagar sträckt siz ända dit. Nu är def örst bakom ett åkerfält, som den utbreder sin: rödfärgade hus omkring den gamla kyrkan. Del uIdriga templets göthiska byggnadssätt, uddiga galvel och rödgrå torn ge åt det hela en gansk: ychaglig anblick. Denna ufsigt är ju ej så ful! Her hvad tycker läsaren? Under det min blick öfversåg det hela, märkt ag vid en nära staden belägen lada ett mörk öremål, som tycktes komma ut just från denn: ladas öppna glugg, och derifrån med raskt språn; öfver gångstigen på gärdet och spången skyndad in i den lilla tallskogen, passerade den och kon fram på sidan om densamma, der en torpstug var belägen. Den flyende var en lång gestalt klädd i jacka, som det tycktes, såg sig rädd om kring och hastade fram till stugan, men ej til dess dörr. Han nalkades varsamt, böjde sig ne vid fönstret och tycktes i månskenet bespeja stu sans inre. Förmodligen var han belåten met sin insigt, gick till dörren, bultade och blef in släppt, men dröjde endast några minuter, då ha! åter utkom derifrån, började springa och fortsatt vägen som förut till en annan trakt. Det låg någonting obehagligt i karlens smygan de, någonting hemskt i denna nattliga brådskt: Var det nöden? var det brottet, som förorsakad den? och ledsen att denna syn stört mitt still åskådande af den sköna aftonen, stängde jag fön stret, gick till hvila och glömde snart i den väl görande sömnens sköte alla de föremål, som nys så liftigt, så nyfiket sysselsatt min inbillnin; Sömnen är dock den herrligaste gåfval Jag säge