Aftonbladet – 25 januari 1843, sida 1

Article Image
tagdl, UL OM IJUVISOHDCH UC 212 UPppJIltR UCNlHd Ali Murdeen Khans arkitektoniska ära, hvilken sedan Aurungzebs tid i nära 200 år blifvit sparad af äfven Asiens vildaste eröfrare, jemte hela den omgifvande staden i lågor, såsom ett minne al en ibland de största ovärdiga hämndgerningar, hvilka för alltid fläcka glansen af Brittiska namnet. Man kan väl icke säga, att någon öfverenskommelse härigenom blef bruten: emedan intet fördrag bade ägt rum; men säkert är, att hade Afghanerne kunnat misstänka Engelsmännen för en sådan grymhet, skulle de icke hafva qvarstannat och ej försett dem med så rika förråder af alla behof, och då hade en svältande krigshär snart funnit alla olyckor af Islatifs plundring och Kabuls brand drabba sig sjelf. Af hela ataden qvarstår blott Bala-Hissar och Kuzzilbashernas qvarter: allt det öfriga är ruiner. Efter att sålunda hafva gjort 80,000 menniskor husvilla i de begge städerna och utan föda, i en årstid, hvars hårdhet liknar Moscows vinter, passerade engelska hären genom bergpassen i: den 44 och 435 Oktober, uppnådde utan synnerligt motstånd Gundamuck den 48, sedan hela ländet blifvit plundradt, husen nedbrända öfverallt, hvarest den framträngde, utan all miskundsamhet och utan att gifva pardon. Hundradetals fredliga Kabuler och förrädaren Salib Khan, samt en mängd qvinnor följde engelska armåen, för att söka skygd i Indien och frälsa sig undan ; förstöring, som väntade så många af deras landsmän under vintern. I de sista passen uppstodo skärmytslingar, hvarvid omkring 80 Engelsmän blefvo dödade och många sårade. Den 24 Oktober uppnådde general Pollock med 4:sta divisionen Jeilalabad, och general Nott ankom dit den 24 med sina trupper. Alltifrån det att denne sednare med Kändahar-styrkan förenade sig med den förre vid Kabul, hade plundring, ödeläggning och slagtande varit dagens ordning. Väl bibehölls disciplinen inom hären; men allt hvad soldaten ville företaga sig emot landets folk lemnades åt hans behag, och inga gränser sattes för hämnden, förr än ordningen oundvikligen fordrade det. De första afdelningarne af engelska trupperna kommo utan alla hinder till Nimrod den 2 ochj till Peschawur den 4 November. Men lättheten för dessa att passera Khyber-defilcerna medförde sorglöshet hos de efterföljande. General MCaskills arrier-garde blef anfallet, öfverrumpladt och flere officerare samt öfver 400 man dödade. Artilleripjeser borttogos; och ibland annat måste en i Jellalabad tagen ofantlig metall-kanon, som ämnades att medföras såsom trofö, lemnas qvar i passen. Den 4 blef general Nott anfallen af Khyberröerne, som sökte afstänga kommunikationen emellan korpserne. Mycket af bagaget bortfördes. Den 3 förstördes fästet Ali Musjid, som dominerar passet och sedan April månad innehafts af Engelsmännen. Ett nytt anfall gjordes här af inbyggarne, som ej aflopp utan förlust för Engelsmännen; men detta var ock det sista, och den 6 November uppnådde hela armeen slättlandet. Den hade varit borta i 7 månader, i stället förl att man lofvat dem ett 3 veckors fälttåg. Allmänna opinionen i England ogillar högligen detta förfarande af indiska regeringen, anser detj vara lord Ellenboroughs skuld, samt tror att det! högre militära befälet med harm och ovilja sett sig nödsakadt att eftergifva för dessa grymma planer. En af de mest lästa engelska tidningar, (he Sun, yttrar i anledning häraf följande: Så hafva vi då ändtligen ett slut på det afshaniska sorgespelet. Armeen eller, rättare, qvarefvorne af den armåe, hvilken för fyra år sedan segrande framryckte genom bergstrakterna på vetra stranden af Indus, eröfrande fäste efter fäste, redergörande fienden i de svåraste pass och inagande hufvudstaden och hvarje fast plats inom Cabuls område, utrymde detta land d. 6 sist. November. Vi hafve aldrig kunnat rätt förstå l: vad afsigten var med hela denna expedition; men 1 tro, alt lord Ellenborough ätminstone sjelf nåste medgifva, att det icke varit, att slutligen örstöra några små, usla fästen, söndra de enskilla folkstammarne och göra Englands namn förmatadt genom de mest ändamålslösa och onyttiga örstöringsåtgärder, som civiliserade nationer nåonsin vidtagit. Armeen intågade i landet, enigt uppgift, för att bringa det åter under en föriatad furstes lydnad; denne blef mördad; det britiska sändebudet, som försökte att återförsätta hoom på tronen, mölte samma öde; och denna rmåe återvänder nu dit, hvarifrån den kom, emnande en yngling af sexton års ålder, utan enelskt stöd eller skydd, att regera öfver horder f laglösa, och djerfve bergsboar. Till hvad nytta an väl detta hemlighetsfulla företag och dessa ärjningar leda? Alla dessa fästen, som sägas förtörda, kunna ju återbyggas inom ett år och det ättre, ändamålsenligare än förut, hvarje förstördt orn eller bålverk skall endast stegra folkets kraft ch uppmana det, att i framtiden motstå en makt, om föregaf att den inföll i dess land för att å-) erställa ordning och frid, men som deremot enast lemnat efter sig spåren af pest och elände. fan kunde väl föregifva något skäl för befästninars förstöring; men hvad skäl har man väl, att pPpbränna städer, och framförallt den märk väriga och nyttiga bazaren i Kabul, inrättad för andeln allena och en marknad för alla Omgifvan, e nationer? Fransmännens Razsias Ad Afrika, ;raktliga som de äro, blifva ett intet emot detta, ch det låter blott förklara sig på den grund, att j I

25 januari 1843, sida 1

Thumbnail