Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 1

Pater Lucas, så skole vi benämna honom, kom ofta till Essgärdet och tillbragte mången timme i uppbyggliga samtal med Olof och den sköna Elin, hans unga hustru. Alla grannarne afundades dem i början denna heliga umgängelse och sträfvade med all ifver att äfven blifva hedrade med hans besök. En tid förgick och Pater Lucas helsade flitigt på hos sina vänner, hvilka alltid bjertligt välkomnade honom. För den ärade gästen ville skön Elin framduka det bästa huset förmådde; men munken lät aldrig öfvertala sig att smaka annat än ett stycke bröd. Räckte Olof honom silfverbägaren med det fradgande ölet, visade han den ifrån sig och ville endast styrka sig med en drick kallt vatten ur Husaby heliga källa. Han var icke af denna verlden och lefde i en beständig fasta, hvilken dock ej syntes bafva ett menligt inflytande på hans helsa. Ty friskt var hans anlete, runda hans kinder, och liflig den eld som brann i hans ögon, när ban lyfte dem ifrån jorden och utsträckte sin band för att uttala sin välsignelse öfver bygdens vackra döttrar. En gång hade Olof företagit en längre resa, hvarifrån han en afton helt oförväntadt återkom. Då han inträdde i sin stuga, flammade en munter brasa på spisen, golfvet var beströdt med friskt elggräs och stugan tillpyntad på bästa sätt. En snöhvit duk betäckte bordet, Som svistade under kostliga anrättningar, men icke detta öf verraskade honom, utan de gäster hvilka i stör sta förtrolighet sutto vid bordet; det var nämligen pater Lucas och skön Elin. Man föreställe sig Olofs häpnad och harm, vrede och svartsjuka, då han såg huru munken hade venstra armen