Aftonbladet – 20 januari 1843, sida 2

å en del försäljningar till mindre detaljhandlare blefvo betydligt inskränkta, och 35:o Att det egentliga ockreriet, på grund af löpande sedlar med borgen till personer, som i sig sjelfva ega intet, men nu kunna hafva mycket att förlora i följd af sin ställning såsom tjenstemän 0. S. Vv., om de bysättas, nästan aldeles upphörde. Nu frågas, om i allt detta skulle ligga något serdeles ondt, eller om icke i alla händelser fördelarne skulle öfverväga olägenheterna. Huru många offer af skicklige eller förhoppningsfulle embetsoch tjenstemän hafva icke, blott på den tid vi minnas tillbaka, fallit i följd af den lättade tillgång, som bysättningslagen lemnat dem till efteråt tyvärr ruinösa låns erhållande hos procentare? Huru mången har icke härigenom kunnat fortfara att lemna frilt lopp åt den passion för spel och slöseri, hvari han blifvit indragen genom säillskapslifvet, till dess han blifvit bortsopad ur samhället, då han eljest hade kunnat och mist i tid hejda sig, huru mången har ej derigenom blifvit inledd i de första borgesförbindelserna, hvilka sedan, gång efter annan, intrasslat honom sjelf i nya skuldsättningar, hvaraf han slutligen utan räddning störtats? Detsamma kan man äfven till en stor del äfven säga om skuldsättningen i diskonten. Ehuru vilkoren der äro billigare, så äre vi öfvertygade, att om bysättningsiagen ej funnes för namnreverser, så skulle detta ensamt utgöra den mäktigaste häfstång, att återföra lefnadssättet hos en stor del af den ungdom, som går i rikets tjenst eller eljest räknas till de s. k. bättre klasserna, till en större tarflighet, och genom tvånget att rätta behofven efter tillgångarna, om också icke på en gång, likväl småningom, med roten upprycka ett af de hufvudlyten, i följd hvaraf en så stor del af den svenska nationen nu, sannolikt mer än någon annan, företer den föga hugneliga, men ständigt förekommande blandningen af flärd och fattigdom. Det vore alltför anspråksfullt, att vilja påstå något aldeles positift i en så vigtig och omfattande angelägenhet, men om det ej torde bestridas, att frukterna i de flesta fall blefyve goda, och förhållandet i de öfriga icke kunde blifva stort sämre än för närvarande är, månne det då icke kunde löna mödan att försöka? — Red. har icke velat neka ett rum åt efterföljande insända artikel, då den onekligen har ett välment syfte, men lemnar åt insändaren sjelf att försvara det framstälda förslagets utförbarhet, utan att vi derföre just sätta i fråga dess nytta, eller sannolikheten att det väl med tiden kommer i åtanka. (Insändt.) Genom samverkanaf landets a!lmänna och Stockholms stads särskilda styrelse, har man nu börjat uppgräfva Riddarholmsplatsen, för att sänka backen, som leder ned till ångfartygshamnen. När detta arbete blir färdigt, så måste ettdera riddarholmsplatsen vara alldeles vanställd af en djup grop, eller ock en svår backe återstå. Ett tredje och sannolikare är, att platsen litet vanställes, och backen litet borttages, så att en olägenhet står qvar och en annan tillkommer. Detta kan nu icke förekommas, ty det är icke att förmoda det två, så ansedde autoriteter, som de ofvannämnda, skulle vilja ändra sitt beslut, synnerligast som det fattades för omkring ett år sedan och redan då anbefalldes till ofördröjligt utförande, så att vederbörandes tålamod torde hafva lidit någon påkänning under det långa dröjsmålet. Men då de på Riddarholmen utpålade demarkationslineerna nu draga hufvyudstadens ögon åt nämnde plats, ech många säkert vandra dit för att se, om gräfningarne derstädes komma att aftäcka mycket menniskoben, så synes tidpunkten gynnande för att fästa uppmärksamheten på en annan, med ingen olägenhet men många fördelar förenad plan, att få en beqväm väg till ångfartygshamnen. Denna plan består i att till venster från Riddarholmsbron, förbi det s. k. Geijerska huset vid stran: den af Riddarholmskanalen och Mälaren, anlägga en strandväg rundt omkring holmen fram till ångfartygsbron. Dermed vunnes en beqväm, af ingen backe besvärad väg till ängfartygshamnen; tomtplatserna vid denna bro eller gata skulle vinna dubbelt i värde, och denna trakt af staden högst betydligt i skönhet, ty i stället för små uthus, trärucklen och usla plank, hvaraf Riddarholmen åt den sidan, liksom vid en del af den motsatta, är omgifven, skulle man få se vackra byggnader, som icke länge kunde dröja att infinna sig på en af de första belägenheter i hufvudstaden; faran af eldsvåda, som nu är så stor för de invid den designerade linien belägne hus, skulle ansenligt förminskas. Slutligen skulle hufvudstadens styrelse genom denna anläggning hafva gifvit tillämpning åt en grundsats, som blifvit upptagen i alla något förnuftiga byggnadsordningar, och återfinnes både i allmänna lagen och den fordna svenska stadslagen, nemligen att man ej må inkräkta stranden, eller som det heter: bygga ifrån vattnet. Rundt kring alla Stockholms; stränder ser man denna grundsats våäldförd. Öfverallt hafva husägarne inkräktat stranden, som vanprydes af rucklen och smutshögar, utanför hvilka orenligheten tillåtes samla sig till en dy, som på vissa ställen, t. ex. i Clara sjö, ligger till inemot 2 famnars djup och stinker förfärligt. Hur svåra sådane belägenheter äro att åtkomma vid inträffade eldsvådor, derpå lemnade branden i bomullsspinneriet vid Stadsgården ett förfärligt exempel; den stora branden i Uddevalla, der en stor del af husen stodo intill kanten af den lilia ån. och sednaste eldsvådan i Hamburg, der magasinerna på kanalbräddarne voro alldeles oåtkomliga för eldsläckningsarbetet, hafva lemnat förskräckande exempel på följderna af den sorglöshet, som