Aftonbladet – 20 januari 1843, sida 2

lialluUtiSsbdlBoels dlilllladllla JULTIRTISELEI, JvUuljat IL LL sin tillämpning, sedan borgenärerna afslagit anståndsansökningen, och gäldenåren således sjelf vill afträda all sin egendom, eller borgenär ,sökt,, det hans egendom afträdas må. Men som lagen, besynnerligt nog, icke stadgat någon bestämd form för tillämpningen af detta det första momentet i g 4 kap. 46 handelsbalken, hvilket motsvarar den i flera andra länder brukliga proklama, så har det fallit ur bruk och anses nu ej kunna tillämpas. Det kan således med skäl sägas, att äfven efter 1734 års lag bysättning af dem, som ingenting egde, icke var någon, hvarken för det allmänna eller den enskilde, nyttig och betryggande tvångsanstalt. Också lärer den under första tiden aldrig begagnats. Det var först genom 4756 års förordning, om löpande skuldbrefs strängare exekutiva egenskap, som bysättningen blef gjord, så alt säga, till ett serskildt kapitel af hypoteksväsendet och kom i allmännare bruk. Afsigten med nämnda författning synes varit att, genom de löpande förskrifningarnes lättade öfverflyttning ifrån man till man, gilva vårt land ett surrogat för de redan i andra länder bruklige, men hos oss icke begagnade inrikes vexlar. Man ville saken, men såg, såsom ofta händer, icke så fullkomligt på sättet. Den stränga exekutiva kraften af vexlar har sin grund deri, att dessa egentligen äro ämnade för handeln, och anvisningen grundas på utgifvarens egande tillgång eller fordran hos den, på hvilken den är utstäl!d. Den löpande sedeln är ej uttrycket af en sådan tillgång eller fordran. Den kan aldrig blifva annat än ett bevis, att låntagaren lofvat med de tillgångar han sjelf innehar, uppfylla sin förbindelse. Vexelns nullitet är ett svek — antingen hos utgifvaren eller acceptanten, o. s. v. Den löpande skuldsedelns icke infriande vid förfallotiden kan förorsakas af otaliga anledningar. Påföljden borde ej vara lika sträng; men den har nära nog blifvit det, och det är denna stränghet, som till stor del vållat öfverdriften af en del icke handlande eller produktive personers anlitande af krediten, och de olyckor, som deraf måste blifva en följd. Penningutlånaren, och isynnerhet ockraren, har i den löpande sedeln en fullmakt, att göra gäldenären till ett slags slaf åt sig; han disponerar hans frihet, och tvingar dermed denne, i händelse han ej kan fullt inlösa den, till hvilka vilkor som helst, för att få behålla den personliga friheten. Betydliga kapitaler hafva, genom penningmäklares bemödanden att förtjena, blifvit dragne ur produktiva sysselsättningar, för att gagnas till flärd och njutningar utöfver behof och tillgång, och det skulle måhända kunna sättas i fråga, om ee samhället i det hela skulle finna sig väl åf en förändring i hela denna strängare exekution för löpande förskrifningar, om man i stället öfvergick till bruket af inrikes vexlar, samt huruvida ej detta i förening med en inskränkning i bokförde fordringars preskriptionstid skulle medföra helsosamma förändringar i våra enskilda kreditbruk. Det är sannt, alt experimentet vore svårt i början, men säkert blefve följderna i längden helsosamma. Betraktar man nu förhållandet, utan att låta hänföra sig af något enskildt intresse, så finner man, att då 17356 års författning qvarstår gällande till alla delar, har kapitalisten eller fordringsegaren sig i de flesta fall öppet, att endast utlåna sina kapitaler eller lemna kredit, mot vilkor att få löpande förskrifning; och i sådant fall är ju den nya lagen och äfven den nya lagförklaringen af intet mehn för framtiden. Det kan härvid löna mödan att betrakta, huru bysättningsrätten på sednare tider blifvit använd. Erfarenheten visar då, att denna rättighet mycket missbrukats; att fordringsegare ofta af vrede, hämnd och oförstånd, till egen och andras skada, gjorde sin rätt gällande mot personer, som omöjligen under de förhållanden, hvari de befunno sig, kunde betala all deras gäld; att detta i allmänhet just skedde af sådana, som ockrat och utpressat gäldenärerne, samt emot näringsidkare ofta i tidpunkter, då de skulle hafva förtjenst af sina yrken eller handteringar; med ett ord: att bysättningen vida oftare tillämpats säsom hämd emot i armod stadde personer, än såsom utväg att få betalning, att den för det allmänna medfört kostnader, som icke ersattes af dem, hvilka begagnade sig af rättigheten, och slutligen att denna åtgärd befordrat den lättsinniga skuldsättningen, utan att i det hela leda till något betydligt gagn. Låtom oss nu i korthet se till hvad följden skulle blifva, om bysättningen inskränktes till sådana fall, som de här ofvan nämnda, nemligen antingen för enskilda invisningar, som ej honorerades, eller för lån, som upptagas mot underpant af accepter å sådane invisningar. Det kan för visso antagas, att nästan alla de lån, eller penningeinsättningar, som al enskilde kapitalister göras till reglerade och kände handlande eller affärsmän emot dessas blutta namn, icke ske under beräkning på den säkerhet, som bysättningen lemnar, utan. i god tro på deras affärers soliditet och deras hederskänsla och vilja att uppfylla sina förbindelser, samt att vid sådana fall, der bysättningstvånget tages i hufvudsaklig beräkning af långifvaren, nöjes han ej heller med gäldenärens blotta förbindelse. Således skulle bysättningens upphörande, i de fall vi förut nämnt, icke madfö.n Baan Ppoantle förntanda detta slags