Aftonbladet – 17 januari 1843, sida 2

— Jag vet. Man är skyldig sig sjelf stt inbilla verlden, att man har sina små äfventyr. Marskalken reste sig upp. — Jag aflägsnar mig, fru hertiginna, förtviflad öfver ert illamående. Ni tillåter mig att försäkra er om min hyllning och återkomma i morgon, för att få veta, hur ni då befinner er. — Ja, kom igen i morgon, var så god. Adjö berr marskalk! Då han gått trädde markisen fram till hertiginnans säng. — Ni har hufvudvärk, sade han, och talar dock som om ni mådde ypperligt väl. Ni tar emot visiter . .. — Visiter ... Er... — Mig . , . och marskalken de Virieux. — Otacksame! Huru? — Det var för er skull. — För min skull? — Ja visst. Sen i går sysselsätter jag mig endast med er. Låt mig få hållas och allt hvad ni önskar skall bli uppfyldt. Markisen kunde icke tro sina öron. Aldrig någonsin förr hade ett så förtjusande ord gått öfver hertiginnans läppar. — Jag kan icke fatta hvad jag hör. Ni sysselsätter er med mig! ni, som sedan igår drifver väck med mina misstankar! . . . Hur är sådant möjligt? Ls Ab, det finns så många sätt alt göra folk lyck— Min kusin, ni gör mig tokig af förtjusning. — Kom inte närmare, markis! ni vet bur nd Biribicehe är, hon vore i stånd att bita er.