Aftonbladet – 16 januari 1843, sida 3

att, liksom våra fäder, taga sakerna sådana dee gentligen äro ? Då man steg upp från bordet, nalkades vicom ten grefvinnan de Presles. — Nå väl, sade hon, jag har hållit mitt löftc för i afton. För morgondagen behöfs andra dis positioner; kom klockan sex och allt skall var: bestämdt. Vicomten, som för första gången erhöll löfte om ett möte, stod som han fallit från skyarna. icke desto mindre beböll han fattningen. Hans oror såg på honom, sjudande af vrede, och vänjade endast en förevändning, för att bryta ut. Hertiginnan begrep att han hört på henne. — Markis, sade hon på det naturligaste vis, vill ni helsa på mig i morgon eftermiddag klocsan fem? — Bara ni icke blir för mycket upptagen i norgon. — Åh, det är tid för allt, min kusin, och jag ruktar icke för sysselsättningar: de föda glömskan. — Ni är mycket svår att tillfredsställa, min ror, sade vicomten med gäckande mine, om icke etta skäl kan ställa er tillfreds. Markisen het sig i läppen så att blodet sprang ut. En tyrann dansar inte alltid på rosor,, tänkte ertiginnan. Chevalieren hade lyckats att småningom närma ig till henne; hon gjorde honom ett litet tecken red hufvudet; huru omärkligt det också var, ndgick det lik väl icke svartsjukans spejande blick. — Vill ni komma till mig i morgon eftermidag klockan tre, jag behöfver ert biträde? sade en unga qvinnan helt sakta. — Detta möte lemnades alldeles i samma!