Aftonbladet – 16 januari 1843, sida 1

denne påstås ännu hafva lefvat när urarfvagörelsen erhölls. Läsaren torde minnas af det i måilet förut bekanta, att öfverstelöjtnanten Oxehufvud hade gjort konkurs och begilvit sig ur riket, samt kort derefter uppgafs såsom död och att Sterbhusdelegarne genom sökt urarfvagörelse sattes i tillfälle att sedan få ärfva sin farbroder, öfverjägmästaren Oxehufvud, hvilken några år derefter blef mördad, hvaremot öfverstelöjtnantens kreditorer fingo intet. — Tvenne frågor blifva i den tillämnade rättegången att afgöra: Lefde öf verstelöjtnanten när urarfvagörelsen söktes? Visste någon al sterbhuset då detta, eller fingo de först efteråt upplysning derom? om de först efteråt fingo veta det, fordrade hedern och deras moraliska förbindelse då, alt de, sedan arfvet eflier farbrodern erhållits, borde tillrfredsställa fadrens kreditorer, och slutligen: har öfverstelöjtnanten öfverlefvat sin broder, öfverjägmästaren? den sista frågan besvarar herr lagman O. med elt bestämdt nej! men tyckes deremot ganska tydligt medgifva den första, och det blir då i alla fall icke för tredje man mycket svårt att besvåra en af de öfriga, neml. den, om arfvingarne bordt honorera sin fars förbindelser. Reflexionerna härölver i Götheborgstidningen äro följande: Otour har herr lagmannen haft, det måste man tillstå. Hvarföre skulle en sig kallande prestman Jedwersn meddela herr lagmannen så fullständiga detaljer vid (om ?) dödsfallet, att hos herr O. icke kunde uppstå ringaste wiffel om dess sannfärdighet ? ingen kunde begära, att herr O. skulle misstro en sig kallande prestman eller fordra officiel bekräftelse, eller åtminstone en känd, icke blott en någon ting sig kallande, persons intyg (såsom t. ex. tidningarne fo dra för införande af en enkel.dödsannonce, hvarpå ändock ingen ting berör). Att kreditorerne trodde en sons bestämda uppgift, är föga underligt. En ny otour, ville, att berr, O. först följande året skulle få aning om, att fadren lefde. Vi veta icke, om herr Ocbordt, när han fick underrättelsen, angifvit sin fader till behandling såsom förrymd gäldenär ; men vi tycka oss förstå, att pligtfrågan icke rätteligen vände sig omkring fadrens behandling, utan omkring ar vingarnas å enasamt kreditorernas å andra sidan. Olyckan ville, att den sonliga pligten mot fadren stötte på frågan om en förmån för den kärleksfulle sonen sjelf. Det är häri, som otouren läg. Åter en otour ville, att, då herrar O. och Nerman 1830 afsade sig sysslomanskapet; detta uppdrogs åt en man, som både fått nys om förhållandet och ville använda sin kunskap till kreditorernas fördel, genom att under. band. nödga arfvingarna, de med urarfva förmån lyckligen försedda erfvingarna, att ersätta kreditorerna, och att den nye sysslomannen envist ville p fortgå på. den ädla bana han börjat, oaktadt han skall vetat, att sonen — — betalt fadrens begrafning, hvilken sonliga ömhet bordt afrväpna äfven den hälskaste borgenär. ; Än cen. otour: den nye sysslomannen var en så ohandtorlig menniska, att ett vänligt uppgörande melan honom och herr O. aldrig kunde ega rump, hvilket dock skett, om han wvarit medgörlig och velat mottaga de två tredjedelar af -borgenärernas kapitalfordran, som herr O. bjöd, sedan farbrodern var mördad. Det är borgenärerne, som egentligen lidit på att hafva valt en så hallstarrig och oartig syssloman. DBeskedligt folk är en synnerlig välsignelse, säsom man ser, både för borgenärer, cessionanter och desses arfvingar. Om herr O:s faders borgenärer är 4830 utsett annan kurator, som handlat (ppet och beskedligt, så hade herr O. och syskon, genom psin farbroders dödsfall dertill iståndsatte, sannerligen vodtgjort dem deras kapital-ford:ingar; men tit. Fezerschöld har gjort allt, hvad i hans förmåga stått, för att qväfva deras böjelse i nämnde hänseende, och borgenärerne må derför hålla honom räkning. — Det måtte vara hårdt för en rättkänslig och ömsint man att så der möta hinder för sina ädla afsigter! NSRReE RNE — I Cöthahareet Handele Ach Siöfortotidnins