Aftonbladet – 11 januari 1843, sida 1

Du har väl ieke pratat något tok för benne helst nu, sedan hon står till dig i denr störst förbindelse en menniska kan hafva till en annar Jag vili åtminstone icke tro att du så illa ve dergällt den faderliga huldhet jag alltid bevisa dig. Herr öfverste! sade Sebastian med ädel vär ma, jag har aldrig sagt någon osanning. Jag vil derföre icke nu neka, att jag hyst en innerli tillgifvenhet för er dotter, alltifrån den stund ja kom i ert hus. Hon var då nästan barn; mei nu står hon fullvext och smyckad med. de ljuf vaste själens och kroppens behag, för hvilka de varit mig omöjligt att förblifva likgiltig. Ja, ja bekänner att jag älskar henne. Ordet är uttalad — ni kan förskjuta mig för mitt fel — jag ha måhända handlat orätt ... men profvet öfverste mina krafter. Men hon, Sebastian ..hon ... huru är de med henne ? Icke förrän denna afton har hon visat sig eg några varmare känslor för mig. Men nu tro jag. ja, jag är viss att hon älskar mig tillbaka. Öfversten knäppte med fingrarne, som han all tid brukade, då han på något sätt var upprörd. Se så, för fan! sade han, du bar just ställ vackert till. Skäms du inte pojke! Men så ä det att hafva adjutanter i huset. Adjutanter är ett djefvulstyg: antingen skola de kurtisera fru eller dottern, och i hvilketdera fallet som helds blir det oro och förbistring. Hvarmed vill di föda hustru, din stackare? Sebastian, som lefvat bland de glada under sin: officers-år och nästan helt och hållet förstört sil lilla fädernearf, hade ingenting alt svara på denn: