Aftonbladet – 11 januari 1843, sida 1

ej serdeles underligt. Ej heller var det underligt, att, då han böjde: sitt hufvud, hans läppar kommo att beröra berörde små händer. Det var ej en gång underligt — ty för kärleken gifves det inga under: han sjelf är det högsta undret — det var ej underligt, säger jag, att de båda, efter att så länge hafva lagt band på sina talorganer, nu lemnade dem si mycket friare iopp, till dess slutligen läpparne tystnade alldeles utaf, och om läsaren vill veta hvarföre, så var Orsaken helt enkelt den, att nämnde läppar under onämnbar sällhet brunno mot hvarandra. Månan började härunder att med sitt frodiga anlete titta in genom fönstret, och denna gång såg han äfven en bland de skönaste syner, som vår låga jord har att framvisa: tvenne unga, varma, kärleksrika varelser, som nyss framstammat den första, ljufva bekännelsen. De unga tu kommo icke tillbaka från sin himmelsfärd, förrän öfversten hördes taga i dörren. Sebastian for häftigt upp och Emma kunde med möda qväfva ett lätt utrop. Jag tror ungherrskapet leker skymning, sade den fryntlige gubben. Hul! månsken är farligt för ungdom, min flicka lillal fortfor han och klappade Emma på den glödande kinden, som ännu var våt af tårar. Men bevara mig! jag tror du har grålit, mitt barn. Hvad vill detta säga? Emma kastade siz snyftande i fadrens armar, kysste honom häftigt och lemnade derefter hastigt rummet. våfvad tusan går åt flickan, Sebastian ?, frågade öfversten. Hon måste vara kär. pJag ... jag vet inte, stammade älskaren.