Aftonbladet – 10 januari 1843, sida 1

blifv a mästare öfver elden, utan att det antända fullkomliet nedbrunnit, och sedan elt uthus äfven af trä dels ned! brunnit, dels burvit rifvet. RET — Redaktionen har blifvit anmodad kungöra följande: Som det ej kan vara likgiltigt för assurancetagare att känna, hvad liten säkerhet de kunna beräkna, då de begära försäkringar hos Stockholms assuraäncekompagnier, vill jag offentliggöra följande: Enligt connoissement från Trelleborg af den 4 sistliäne November, lastade jag, i skepparen J. L. Hoferens förande jakt Lovisa, till Stockholm, 420 tunnor kokärter och 440 .. tunnor korn, derpå jag i bref af den 3 samma månad begärde assurance i Stockholm för Rdr 2600 Bko, genom der välkändt hus och mäklare, men båda kompagnier na vägrade att teckna, utan att derföre uppgifva orsaken: jag får vid detta tillkännagifvande tillägga, att på jakten Lovisa, som var ett väl utrustadt, nästan nytt fartyg, samt egdes till en del af skepparen Hoferen, ej var assuvance, och att ofvannämnde min spannomäl ut tojorde hela lasten. Det terde hädanefter anses nödvändigt, alt utrikes begära försäkringar! Maimö d. 2 Ja uari 1843. Hans Thomson J:r. NETTIS ÄR OTRS ORAT TEATER. Hr Bellettis recelt i går afton på den kungliga teatern var ganska tillfredss ställande för recett-tagaren som hade att fågna sig åt fullt hus och jemväl hedrades af Drottningens, Kronprinsens och Kronprinsessans samt de båda äldsta Arvffurstarnes närvaro. Till fierc, om också icke till alla delar, hade publiken skäl att dela denna tillfredsställelse. Repertoiren för aftonen var mycket omveslande. Den börjades med en duo utur operan Chiara di Rosemberg, utförd på italienska språket af Hrr Dannström och Belletti, med en Verve och liflighet både i sång och mimik, såsom om båda varik verkliga Halienare. Ett stycke i denna seen, der den ene interiokutören hotar den andre med en dolk, för att bälla honom qgvar på scenen, men denne, utan att låta förfära sig, dra ager upp Wå pistoler. dem han håller för näsan på den förre, utfördes på ett så målande sätt och med så mycken humor, serdeles af Hr Belleti, att det svårligen kan öfverträffas. — En annan duo, mellan Ir Belletti och Mille Jenny Lind, ur Rossinis opera Semiramide, vann ätven mycket bifall. Musiken är, som man kan föreställa sig att den skall vara till ett stycke af denna karakter, grandios och partierna svära att utföra, serdeles M:lle Linds, som här uppträder i Secmiramiss roll och kostym, samt jemväl på ett förträffligt sätt återga! den höga och värdiga, men stränga hållning, man föreställer sig hos denna österlandets solitär bland drottningar. Vi anmärke likväl vid den utmärkta sängerskans spel en gest, som nyttjas ett par gånger, då . hon i ett ögonblick af. harm först båller upp högra armen samt sedermera med den knutna handen slängar fram vreden emot sin medspelare på ett sätt, som synes mindre kungligt, än tillhörande ett riktigt ofrälse gräl ur det lägre folklifvet. Vi böre likväl tillägga, att just denna kraftyttring ådrog sig starka handklappningar från en stor der ar salongen, hvilket bevisar att smaken är olika. För öfrigt har M:lle Lind äfven här tillfälle att på ett: lysande sätt visa de stora framsteg, så i sång som skådespelartalang, hvilka hon gjort på de sednare åren.. Hr d4udert utförde på violin ett Andante et Rondo Russe af Beriot: en vacker och luftig komposition af en, i vissa delar, litet demonisk karakter, som konstnären gaf med en verkligt hedrande smak, färdighet och delikatess i sin stråke. Det var, såsom oss syntes, en af Hr dAuberts lyckligaste prestationer. Härefter uppfördes Bellinis opera Ja Somnambula, i två akter och fyra tablåer, orden af Romani. Detta stycke föregicks af mångas spådom, att det icke skall komma att hålla sig Linge på scenen. Det är äfven troligt, emedan man der återfinner hela den vanliga Belliniska en! formiche ten, som gör att man i flera af hats operor, från början till slut, med få undantag, tycker sig höra variationer på ett och samma thema, och hvilket slutligen tröttat af samma skäl, som man efter näsra timmar blir hjertligt led vid ljuden af en eolsharpa, churu sköna dess ackorder än äro. Första akten är dessutom öfver höfvan långt utdragen. Utan någon förändring i bändelserna, tvingas man under vid pass 20 minuters tid, att höra en utgjutelse al oömma känslor mellan tvenne älskande vid en bröllops-scen, och hvar och en vet huru tråkigt det redan i sig sjelft är på ett bröllop, utom för bruden och brudguinmen, redan utan att dessa endast stå och sjunga för hvarandra. Med undantag af dessa, visserligen icke så obetydliga anmärkningsanledningar och, om man icke gör afseende på reminiscenser, mäste, det likväl erkännas, att Sömngångerskan har ett icke ringa förräd , på de musikaliska skönheter, som gjort Bellinis nanna ryktbart: det ljufva, mjuka och smäktande uti hans målningar; den varma, merändels elegiska, men ofta tillika kraftfulla hållningen och den känslofullhet, som i så hög grad genomgår alla hans kompositioner. Utom den bekanta stora bravur-arian i första akten, hvilken ännu alltid utgör ett af pröfvostyckena på en god sångerskas förmåga, förekomma flera vackra körer, hvaribland en ganska nätt och smakfull vid styckets början, äfvensom Hr Gänthers parti er i andra akten höras med stort nöje, oaktadt de icke så litet påminna om hans duett med Norma i sista akten af operan med samma namn. Beklagligen var fru Gelhaar, som hade Sömngångerskans parti, hvilket är det förnämsta i stycket, mycket illa disponerad och nästan utan röst för dagen, i anseende till påkommen heshet, och detta gjorde äfven icke så litet till ett mindre fördelaktigt totalintryck RENEE ASSR — Det är al gammalt känt, Minerva emellanåt finner ett stort sitta sig på trefoten och alvilva orakelspråk. tt int, men al mer än vanlig miärkvär, förekommer i donna dagens nummer ud Minerva och förticnar att serskildt t betraktande. Bet lyder soi i uret PMA att Ara lan