Aftonbladet – 9 januari 1843, sida 3

Sebastian drog med förtviflans ansträngning, och snart hade han äfven guvernanten i säkerhet. Täckslädan fylides allt hastigare och syntes luta åt ena sidan, af orsak att den ena hästen, som ej riktigt blifvit lösgjord, började sjunka och draga den med sig. För allt hvad heligt är, skynda, skyndal ropade Sebastian, för tredje gången utkastande det räddande snöret, men Emmas stelnude händer förfelade nu, att lika lyckligt som förut, fatta detsamma, och ögonblicket derpå föll slädan alldeles öfver åt andra sidan. Himmelske Gud!p utropade Sebastian och kastade sig bals öfver bufvud, med den lösgjorda fimmerstången i hand, i den djupa vaken. Det fyckades honom, efter de djerfvaste anstränsningar, under hvilka han sargade sig mot de hvassa isstyckena, att uppnå slädan, att fatta Emmas framsträckta armar och att slutligen lyfta henne derutur. Med den dyrbara bördan i sina armar började han det förfärliga återtåget, men hindrades dervid betydligt af Emma, som krampaktigt fattat om hans hals. Fiera gånger var ban på väg alt följa de dykande isstyckena till botten, men kärleken ingaf henom en jättes krafter och ban uppnådde lyckligt det ställe, der isen var fast och hvarest en bonddräng, tillkallad af öfverstinnans och guvernantens gälla rop, var honom bebjelplig att upplyfta Emma. När ban nu var 1 säkerhet såg han efter slädan: den var försvunnen samt kusken och hästarne med den. Med bondens tillhjelp fördes nu damerna till ett vid den närbelägna stranden liggande hemman. Sjelf bar han Emma i sina ar-. mar. Hennes ögon voro lyckta och hennes kind