Aftonbladet – 9 januari 1843, sida 2

nis menageri var denna afton talrikt besökt af ortens ståndspersoner, som nödvändigt ville se hvad så många majestäter förut skänkt sitt utomordentliga bifall. Då öfverstinnan med sitt sällskap inträdde, samlades de flesta kring henne, som nu med sin vanliga inställsamhet och lediga umgängeston förtjuste en och hvar. För henne, ortens lejon, kom man nästan att glömma menageriet. Men nu hördes signor Cacadorini stöta i en trumpet, under det signora Cacadorini vred ett positiv och en ung Cacadorini slog bastrumma. I detsamma inträdde signor Leonetti med den förfärlige elefanten, hvars förstånd nära liknade en menniskas,. Åskådarne drogo sig åt sidan, för att se hur det kolossala djuret, med en virtuosit, som skulle anstått en gammal rumlare, drog korken ur en butelj m. m. Men under det elefanten med sin ofantliga snabels tillhjelp visade sitt klara förstånd, inträffade en händelse, för hvilken menskligheten ryser och som häfderna önskade att förtigav — för att nyttja salig Wåblins ord, då han beskrifver högstsalig konung Gustaf IIT:s mord. Öfverstinnan som, likt de andra, förfärad betraktade det hiskliga djuret, drog sig derunder alltmera baklänges och kom således, utan att veta det, med sitt hufvud helt nära en bur, hvari en ung babian från Australien, förvarades. Denne fann ett utomordentligt behag uti att betrakta hennes granna bandoch blomsterprydda mössa och gjorde i glädjen de allrabesattaste hopp, under det han grinade förnöjsamt på sitt eget behagliga vis. SlukfkOR, icke nöjd med att endast betrakta, ville älven känna sig före, och stack till den ändan ut sin vackra hand