Aftonbladet – 9 januari 1843, sida 2

EE FR rd RENSAR ER RR Em ma, hvarigenom har jag förtjenat ert missnöje? ni undviker mig ständigt — ni hatar mig. .. Emma suckade åter, men teg... Ni vill icke en gång svara. Jag hade dock åtminstone rättighet att få höra de skäl, hvarpå ni stöder er stränga dom, ty det har äfven den största brottsling. Ni är både orättvis och hård. Ni stöter ifrån er en ungdemsvän, liksom det vore en leksak. Nåväl! jag skall foga mig i mitt öde, ehuru det smärtar mig mer, långt mer än jag kan uttalav — tillade han med rörd stämma. Emmas lilla hals ville mer än en gång vrida sig mot den bakom sittande talaren och hennes mun var flera gånger på väg alt öppna sig, för att taga Sebastian ur hans villfarelse. Men den vanliga egensinnigheten hos unga, älskande flickor höll benne tillbaka. Hon fortfor derföre i sin tystnad; men bade Sebastian sett de tårar som flöto obemärkt under bahytten, skulle hans smärta icke varit så svår att uttala. Men nu teg äfven han dy stert under hela vägen, och i den sorgligaste sinnesstämning anlände de sjutligen till staden, der han, utan att lyfta sina ögon, ly flade henne ur slädan, och sedan, med en djup bugning, tackade henne för det högst angenäma sällskapet. Emma, som bittert ångrade sin vVisade hårdhet, var missnöjd med sig sjelf och med hela verlden. Om Sebastian blott sagt ett vänligt ord, skulle hon varit färdig att afbedja sitt fel, men nu var äfven han synbarligen retad och undvek i sin ordning henne, hvilket gjorde att hon ej vågade nalkas honom. Ack, hvad unga älskande onödigtvis plåga sig sjelfva, under det de plåga hvarandra! Herrar Leo Leonettis och Rolando Cacadori