— —---.— — — .?—. — —r — —— enom gallret. Med starka fingrar fattade han astigt som blixten ett dugtigt tag midt öfver fverstinnans hjessa — drog derpå handen tillaka — och — 0, himmeil den vackra frun, rtens lejon, stod der kal som en perukstock, y besten hade anammat både mössa och det i nånga år med oändlig omsorg dolda löshåret. )fverstinnan stod der, säger jag, nästan utan beinning, slät som en kavaljersparoll, från hvilken nan bortblåst fjunet, aflöfvad som det förbannale fikonaträdet; ej ett hår fanns på hennes hufvud. Men då alla blickar riktades på henne, lå alla munnar drogo sig till ett försmädligt löje, attade hon plötsligt hela höjden af den smälek, om låg i den olycksaliga upptäckten. Hon uppaf ett gällt skri, kastade shawlen öfver sitt hufvud och föll vanmäktig i guvernantens armar. Med Sebastians jemte fiera andras tillbjelp fördes hon ut, och hon kunde i förstugan höra hur det iterhållna skrattet från alla sidor brast ut på let mest stormande sätt. Sjelfva djuren instämle deri: lejonet och tigern röto, papegojorna skreko, björnen brummade, aporna, babianerna och Iekattorna hoppade och gåfvo från sig de ;räsligaste ljud. Ö, hur belvetiskt ljöd det ej i wennes öron! Delta skratt gaf dödsstöten åt henres behagsjuka. Det var koketteriets graf. Det signalerade en oundviklig reträtt från behagens osengårdar till åldrens kalla dal Hallft vansinnig befallde hon fram silt ekipage. Imma, orolig för sin styfmors helsa, satte sig fven i täckslädan och Sebastian fick, som hart yckså önskade, åka ensam efter. Men det stod krifvet i ödets bok, att denna minnesvärda dags Blyckor äpfil ej nat pitt slut. Under vägen