Aftonbladet – 9 januari 1843, sida 2

f kontorets rum i sundhetskollegiu nya, eller f. I. nummerlotteriets hus. — Enligt hvad man ser af annonsafdelningen, .ommer på den Nya teatern att uppföras Handtwerkaren, skådespel i 3 akter, öfversältning efter Ouvrier af Sgulig, hvarom viredan förut nämnt. Rochus Pumpernickel har nu gifvits sju gånger ör fulla hus, och teaterns affärer tyckas således så rätt bra på nya året. ERNER — Uti Götheborgs Handelstidning förekomma, en korrespondensartikel från Stockholm, några ntressanta reflexioner öfver allmogens sociala ställning, hvilka äro så öfverensstämmande med de isigter, som af Aftonbladet varit framställde i samma ämne, att vi anse slutet al artikeln förjena meddelas: Med allmogen är det ett besynnerligt förhållande här i Sverige: han är den allmoge, som först i Eurova egt politiska rättigheter — den enda, som, såsom sådan, varit representerad (och detta glömmes aldrig tal och statshandlingar); och likväl torde, med undantag af de slavonska och magyariska folken, ingen annan allmoge i Europa ännu stå till de öfriga klasserna i ett sädant förhållande, som det ofvan beskrifna, eiler så vara underkastad manuel behandling.n Detta må man söka förklara på hvad vis man behasar; men den tillförlitligaste förklaringsgrunden igeninnes troligen i våra skjutsinrättningar, i förening med våra Jagar om husaga. Skjutsbonden betraktas för jgonblicket såsom tjenstehjon; och man tager sig rätt mot honom. Men eger man taga sig rätt, så faller man lätt på den tanken att laga sig orätt, jet vill säga att med våld genomdrifva, hvad heldst man för ögonblicket tycker sig hafva aniedning att viija, vore det än en orimlighet. Häraf har uppstått det anspråket, att en person af allmogen måste underkasta sig allt, hvad en bättre person fordrar, och den föreställningen, att en vägran är ett slags uppror, en farlig symptom till sambällets upplösning För några år sedan uppstod på en gästgifvaregård i Småland ocnighet mellan en resande och hans skjutsbonde. Hvem som hade rätt, gör föga till saken; en sorts anledning att gissa tyckes man dock kunna få, om man betraktar de båda stridande: den ene var en nästan späd officer, den andre cen allvarsam, äldre bonde, känd (såsom af rättegången scdan syntes) i orten för en af de Ilugnaste, medgörligaste, men tillika dugtigaste karlar. Disputen fick naturligtvis snart den vändningen, att krigaren reste sig på tå och slog bonden på örat. Ehuru slaget visserligen icke gjorde någon skada, så förmådde det medlertid rela antagonisten, dock icke till värre utbrott, än att han med sin starka näfve grep gossen ych kastade honom såsom en boll upp i en rishög: och äfven han led ingen egentlig skada; endast rärligh-ten sårades. Våldsverkaren blef stäld till rätta ör sitt hiskliga tilltag; och herrskaperne, i orten skandaliserades och väntade exemplariskt straff å den ljerfve. Domaren tyckte imedlertid, att bonden icke vifvit värre, än han fått, och handterade saken såsom ;n struntsak. Men detta kostade honom all vänskap och aktning af herrskaperna,: och han blef utskriken äsom en pöbel-beskyddare., hvars låga sympatier näste bidraga att göra pöbeln öfvermodig och upplösa