Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 3

insändaren urtrycker sig, icke synes hafva eg rum i sammma grad alltid, enär man sett och se att personer, i dt allmänna ansedde såsom up penbara skälmar, och hvilka uteslutande lefvat a vexalioner och procenteri, ofta nog hafva, efte gjord cession, sluppit både häkte och bevakning samt kunnat skratta sina kreditorer midt i ansig tet medan nu den oblidkeliga strängheten, med si mycken beslutsamhet, tillämpats mot en man som, ehuru han nu gjort sig skyldig till någr: oförsvarliga handlingar, aldrig tillförene, undei en lång, tillryggalagd bana, ådragit sig den minst fläck såsom köpman och medborgare, icke offra! sin egen eller andras välfärd vid spelbordet, icke deltagit i kostbara bacchanaliska eller gastronomiska tillställningar, och som alltid åtnjutit en allmän aktning, och hvars sednaste förfarande, hvarigenom han dragit på sig sin ofärd, följaktligen knappt synes kunna härledas från annat än en verklig själsfrånvaro och brist på besinning. Vi hafve med flit upptagit så mycket som här ofvan förekommer af den insända artikeln, emcedau dess innehåll till den sednare delen utgör en ungefärlig resumåe af de betraktelser, som Rådhusrättens beslut sistl. måndag väckt inom en stor del af hufvudstadens aktningsvärda kretsar, der handelshuset Sutthoff och dess chef förut egt ett mångårigt anseende. Det synes oss äfven vara en billig fordran, att den olycklige får tillgodonjuta all den mildring i sitt öde, som åtankan på dessa antecedentia bör kunna tillskynda honom i ett allmänt deltagande. Deremot kunna vi likväl icke dela den tanken, att dessa antecedentia bort få utöfva inflytande i konsiderationsväg på domarens beslut, i fall cessionanten verkligen genom sitt förfarande gjort sig förfallen till den behandling, konkurslagen utstakar för vårdslös gäldenär och påföljden å honom yrkades, eller att man i detta hänseende äger rätt att hemta någon grund från jemförelsen med andra fall, deri domaren tilläfventyrs handlat med flathet; ty ett motsatt resonnemang skulle ida till allt för vådliga följder. Det är tyvärr ganska sannt, att konkurslagens bristfälligheter äro så stora, alt den ofta blifvit en snara för den oförsigtige, medan bedragaren, om han blott förstår att undvika några få farliga ställen deri, kan gå genom dess skär med fulla segel. Men så länge den i sitt närvarande skick är lag, måste den likväl tjena till efterrättelse. Hvad här särskildt beträffar anmärkningen om hr häradshöfdingen Helledays yrkande, så bör, i anledning deraf, upplysas, att herr MHelleday icke begärde arrest i allmänt häkte å herr Wener, utan att den sednare skulle hållas under bevakning hemma på sin egen bekostnad; ett sätt som konkurslagen likväl icke känner. Do