Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 2

nan att upplaga kyrkoherdens känslosamma utsjutelse. Guvernanten lät det godvilligt ske, emelan annat medel ej fanns för handen, att afvända stormen och förekomma misstydning. ,Ah! det må jag bekänna var någonting oväntadt! utropade öfverstinnan med klarnande blick. I sanning, ett högst förmånligt anbud! Och ni, min vän, ni kan väl icke annat än antaga det? Jag hade just ämnat att utbedja mig hennes nåds välvisa råd,, stammade guvernanten. Jag tackar er för ert förtroende, jag vill motsvara det. Men hvad har baron med denna ömtåliga angelägenhet att göra?n Jag medförde brefvet och hade dessutom lofvat kyrkoherden att genast lemna det i mamsell Amandas egna händer. När mitt ärende nu är uträttadt, kan jag aflägsna mig., Att omständlisen berätta hvad de båda damerna sade hvarandra, sedan de blifvit ensamma, är af ingen serdeles vigt för denna sannfirdiga historia. Nog af, pkluddlappen kom i glömska, och innan kort var såväl öfverstinnans svartsjuka, som guvernantens obeslutsamhet försvunnen. Annu samma afton skref mamsell Amanda vid den tysta lampan följande bref, just med samma penna, som på morgonen blifvit formerad af Sebastian, och då innehöll en försäkron till honom om en ytänd, evig himlaflammar: Herr kyrkoherde! Fåfängt skulle jag bjuda till att skildra de blanlade känslor, som genomstormade mitt bjertas jerta, milt väsendes väsende, hela mitt andeliga lifs blomkalk, då jag i den tysta aftonstunden mottog edert lika oväntade, som hedrande anbud. Jag har under brinnande böner till all god gåfvas