Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 1

Men hyste kyrkoherden ringa hopp, byste han postillon damour deremot så mycket mera; oci derföre skrek han så ofta hoppsan! att han pi mindre än 20 minuter tillryggalagt den halfv: mil, som skiljde öfverstebostället från prestgården På det förra stället hade imedlertid under Scbastians frånvaro passerat en liten händelse, som det torde vara nödvändigt att litet omständligarc berätta. Då Lisette, den näpna kammarjungfrun. på morgonen städat guvernantens rum, hade hon funnit en papperslapp, som genast ådrog sig hennes synnerliga uppmärksamhet. Det var endast ed liten kluddlapp, men på densamma stod väl hundrade gånger att läsa — ,Sebastian , Sebastian, den engeln — Sebastian, den förtjusaren, den skälmungen. Afven såg hon namnen Sebastian och Amanda, prentade i ett flammande bjerta. genomborradt af pilar. På eu annat ställe stod början till ett poem, så lydande: Scbastian! min själs förtjusning, Som fyllt mig med så ytterlig berusning! Ack! när jag ser ditt ögas blixtuppfyllda ljusning Och mustaschens zefyrslätta krusning, Då tycker jag mig känna andesusning Och blodet svallar med en öfversalig brusning. — Det der var farligt grannt — sade Lisette för sig sjelf — mamsell måste riktigt vara galn i baron. Ja, ja, DOS är han bra vacker, men näsvist är det indå att sätta sig med honom i ett hjertav — tillade hon, icke utan en liten släng af svartsjuka — jag skall för roskull gömma spektaklet — och värvid stoppade hon lappen i barmen. När nu Lisette efter vanligheten skulle vara ;fverstinnan behjelplig vid klädseln till middagen, o3 hon på sig en mäkta hemlighetsfull min. Hon uckade och hostade, utan att dock öfverstinnan, om troligen var fördjupad i andra tankar, märkte let När hon såg att hennes vanliga konst;repp icke hade åsyftad verkan, kom hon slutii