Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 1

vill emedlertid gå ut och se mig litet omkring. Beslut och handling! — jag håller tusen mot ett, att ni lyckas., Sebastian gick ut och vår goda kyrkoherde fattade sin penna, den han ingalunda hade svårt alt föra. Kärlek och vin i förening gåfvo honom de förträffligaste konsepter och inom en timma hade han färdigt ett friarebref, som kunnat tjena till formulär för alla dylika. När Sebastian åter inkom var det redan försegladt. Så snart han mottagit det, tog han afsked, emedan han fruktade att kyrkoherden kunde få ett anfall af sin vanliga blyghet, sedan vinet upphört att elda hans i hjertats doldaste vrår herbergerade känslor, och återfordra brefvet. Denna fruktan var ej heller så obehöflig, ty när vår hjelte väl var kommen i kappslädan och. gjorde en klatsceh med piskan, hvarvid det af alla krafter bar af, började kyrkoherden från sin förstuguqvist återigen af alla krafter att ropa: herr baron! herr baron! — vänta ett ögonblick! brefvet! brefveti — Men se! herr baronen var döf på det örat, och dertill hade han, som vi veta, sina modiga skäl Jag skall väl åtminstone bli af med en af mina beundrerskor, tänkte han — derföre trafva, Brunte! raskt mot målet, ty derpå beror mamsell Amandas sällhet och någon del af min egen. Hon skall bli pastorska, det bjelper inte . .. och hon skall verka i milt intresse, sedan jag nu gjort henne den redbaraste tjenst på jorden. Vore jag nu bara lika lyckligt befriad från öfverstinnan! men detta ser mörkt ut. Dock. kommer daz, kommer råd. Hoppsan! När kyrkohorden såg all hans rop voro alt likna vid en ropandes röst i öknen, vände han åter i sin kyska ungkarlsvåning, bedröfvad i sin själ, såsom fordom den psalmsjungande konung David. Som han icke kände sitt eget och synnerligast pastoratels värde, fruktade han ett afslag, hvilket återigen skuile gifva hans ömtåliga hederskiänsla ett obotliot