Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 2

um— — . X—-Z 7 :Ä1:7::zetrtntcnenDBcntCctNt LR än de deri framsläpande rimmen. Skulle väl det djerfva försöket lyckas? Skulle väl: hennes lefnads, af motgångens höstvind härjade törnbuske ändtligen kläda sig i rosor? . . . Vid ett annat fönster står den unga fröken Emma och blädrar i en bok. Uttrycket i hennes ytterst sköna, med en liten anstrykning af ,förnämhet) tecknade anlete, tillkännagifver någonting melankoliskt, Ovanligt vid hehnes år. och dertill i uppenbar strid med de små Sroparne på kinden, i hvilka glädjen eljest måtte bafva sitt hemvist. Kommer detta melankoliska uttryck af lektyren eller af någonting annat? ,Hvad vet jag, mitt herrskap! .. M som ÖOrwar Odd säger. ! Om en skarpsyntare betraktare, än öfversten, varit inne i rummet, skulle han tvifvelsutan hafva märkt, att de tre dawernas ögon, gång på gång, vid det minsta ljud a steg, riktades mot dör. ren: Emmas ofta, öfverstinnans oftare, guvernantens oftast. Men om ej öfversten märkte det, så öfverraskade nog de tre väntande hvarandra på färsk gerning. Djupt rodnande öfver att se sir rena, jungfruliga blick bespejad, sänkte Emma bastigt ögat och såg icke sedermera upp från boken, ej en gång då Sebastian, på hvilken man väntat en smula, inträdde, hvarvid guvernanten spratt till, som om hon fått em elektrisk stöt, och öfverstinnan tog på sig siit ljufvaste småleende. Det var fan, hvad du har sofvit länge i dag!, — sade öfversten ull Sebastian, som han känt från bans barndom, och hvars far varit en af öfverstens bästa Vänner. t Jag nekar det icke, — svarade Sebastion — men jag kände mig trött af gårdagens jagt, från hvilken jag ej hemkom förrän ganska sent. Förbannadt dumt af den vikten, ati hindra mig vara med! Fick du något? frågade öfversten. Jag har tre harar att nedlägga för kokerskans ötter. i Baron är alltför god, som så ofta förser mitt ök med vildt,) smålog öfverstinnan.