dem denna illusion, smärtade han djupt den gamle. Ack, de hade hoppats så mycket. Majoren hade mången afton yladt sig åt huru ban en gånzs skulle få gunga ett barnbarn på knät och sedan få dö. Fröken hade så ofta gladt sig åt huru snäll Theodora var i hushållet, huru väl hon tillagade de rätter, som frökens uppmärksamma öga observerat att Ludvig tyckte mest om. Med ett ord, de gamle kände sig bedragna. Den enda, som ej anade något, var Theodora sjelf; hon trodde sig göra Ludvig ett nöje, och derföre var hon glad, stundom yr som ett barn, då han hade berömt henne. : ooNu satt Ludvig åter hemma hos sig och grep till boken, hans vanliga tillflykt då han förgäfves tänkt på ett ämne och ej fann reda och klarhet, något som han beständigt sökte. Han satt derföre nu och läste och märkte knappt, att en främmande inträdt i rummet, förrän han hörde en sträf och obebaglig röst fråga: Är detta magister Stensson ?, Han såg upp, och en gammal hopkrumpen gumma, klädd i nästan endast trasor, stod framför honom och väntade på svar. )Ja, min vän, sade Ludvig och steg upp, vill ni mig någonting?, — Ja visst, herr magister; det är en karl der hemma bos mig, som för Guds skull bad er komma dittill honom, ty han håller på att dö — Hvar bor ni?, frågade Ludvig. — I Maria församling,, var svaret. — Men hvarför går ni ej då till en af edra egna prester? han hör ej till min församling., — Ack jo, koml bad gumman; han bad mig gå till er, det var, mente han, den ende prost han ville höra; herrn skall veta att karlen i sina dagar varit en öfvergifven sälle; men nu håller han på alt dö, och ban bern Det är nog, yttrade Ludvig; jag följer er. Qvällen var mörk, kölden skarp och vägen lång. Ändtligen voro de framme, och Eudvis insläpptes i elt halfmörkt rum, dor han hörde en menniska pusta och klaga.