Aftonbladet – 30 december 1842, sida 2

ek för blomsterverlden och hela den sköna nauren. Såsom antydt blifvit, utgöres flertalet af de i äftet förekommande poemer utaf små blomsternspirationer och naturmålningar. Härtill komma ågra få af ett annat skaplynne, deribland ett par må icke oäfna stycken i en frisinnad anda, samt tt och annat försök i den humoristiska stilen, vilket likväl tyckes oss röja alltför litet sjelfindigt anlag och egentligen endast utgöra temigen tvunga hoplappningar af reminiscenser från Vitalis och andra. Vi vilja icke sluta denna orta anmälan, utan att anföra ett prof ur samingen, hvartill vi välja Den första blomman. Ur vintrens drifva, hvars välde mer och mer förödes , att menskans blomsterbjerta gläda på nytt du späda med våren födes af solens strålar, af vesterns vind, och ljuset målar din purpurkind, och frid och kärlek ditt hjerta lifva ur vintrens drifva. Så glad i dalen, der friden firar högtidsfester, går ungmön ned med rosenkinder och kransar binder bland värens gäster och dröjer gerna till sol går ner, till qvällens stjerna i vestern ler, och lyss på sången af näktergalen så glad i dalen. Dock snart förliden är maj i dalen och i lunden; vi se en annan slägt som blommar, en grönklädd sommar på rosengrunden står upp och knoppas i ostörd frid, och bjertat hoppas och gläds dervid tills vår och sommar, tills blomstertiden är rent förliden. Lik vårens blomma är kärleken i menskans sinne, der våren ock har blomstertider, och himlen sprider sitt ljus derinne kring bjertats lunder, kring fridens bygd, och gladt inunder dess kronors skygd bo diktens mör, som från himlen komma till vårens blomma. Derför bevara din första vår i hjertats dalar, din kärlekstid, en maj som dansar bland rosenkransar och näktergalar! Men vissnar våren, som jemt är kort, engång med åren ur bjertat bort, låt sommarns dagar dock än bli klara! Ditt ljus bevaral!