Aftonbladet – 30 december 1842, sida 2

vete. Jag fick se honom vid skenet af en gatulyckta. Ludvig, Ludvig, har du någon tröst, har du något botemedel? — jag såg hvem det var — Adolf räckte ut sina armar och grep hårdt om sin väns hals; det var,, tillade han hviskande, min fars kammartjenare den uslingen Melker. pDu misstänker således din far? stackars Adolfl sade Ludvig sakta, ack Adolf, för första gången har jag ingen tröst åt dig, det är hårdt, mycket hårdt; men kanske du dock misstager dig, kanske din far är oskyldig, kanske Melker för egen räkning... det finnes många möjligheter. Nej, nej, Ludvig, de finnes icke, jag känner min far, jag har haft anledning att tro sådant förut. Nej Ludvig, min far är i stånd till allt. ,Jag hade, började han åter, föresatt mig att i lugn ton omtala händelsen och inhemta ditt råd. Min egenkärlek satte sig emot att jag skulle inför dig röja min far; men din förebråelse gaf mina känslor en annan strömfåra och jag har uttalat hemligheten. Du inser vidden af min smärta, du inser faran af ett dröjsmål; jag vill vara ren, jag skall ej tala vid flickan, skall ej se henne mera, men på ditt samvete lägger Jag att rädda henne, jag har penningar om de behöfvas, jag skall natt och dag bevaka deras steg, rädda henne du imedlertid om hon står att räddas. Du kan som prest utan anmärkning gå in i hvarje hus, du kan rädda henne, dig misstänker ingen, du går din Herras ärenden., Ludvig tryckte sin väns hand som svar. Hon är ej hemma mera, berättade Adolf några dagar derefter för sin vän, jag har fått veta att Melker fört henne till en fru Mandelqvist, som skall ha henne i silt hus och småningom bereda henne till förderfvet. Gå dit i afton, så snart som möjligt, min far har ej ännu sett henne., Hvar bor hon ? frågade Ludvig. På Österlånggatan JV —, svarade Adolf, tre trappor upp, dörren till höger; hon är något slags tvätterska eller dylikt.