Aftonbladet – 30 december 1842, sida 2

Ser han aldrig folk i ögonen och nyper han allid sina händer på det sättet, som om han hade lust att skilja skinnet från benen? Det är ett infall af onom: ingenting vidare.n Det är också ett infall af honom, att han ej längar efter att komma ut; att han ej är glad öfver den idens annalkande; att han en gång längtade efter len, men det var mycket länge sedan: att han allsicke bryr sig om någonting. Det är ett infall af-honom, att vara cen hjelplös, krossad och bruten man. Och himlen vare hans vittne, att hans infall är tillredsstäldt! I några angränsande celler voro trenne qvinnor, alla på samma gång dömda för en öfverenskommelse att bestjäla sin förföljare. Under sin tysta och ensamma lefnad hade de blifvit riktigt vackra. Deras blickar voro mycket sorgsna och kunde röra den stelaste, som besökte dem, till tårar, men ej till det slags bedröfvelse, som betraktandet af karlar väcker. En af dem var en ung flicka, ej tjugu år gammal, om jag minnes rätt; hennes snöhvita rum var behängdt med arbete af någon fånge, som förut bebott det, och solen lyste i all sin glans, genom öppningen högt upp på väggen, hvarigenom en smal strimma af himlens klara blå var synlig, ned på hennes nedslagna insigte. Hon var mycket ångerfull och stilla, hade örvärfvat resignation, sade hon (och jag tror henne), samt hade frid i sin själ. Med ett ord, ni är lyckig här? sade en af mina följeslagare. Hon arbetade — hon arbetade mycket starkt — för. att säga ja; men upplyftande ögonen och seende skymten af det ria ofvanför sitt hufyud, utbrast hon i tårar och sa-. le, att hon försökte att vara det; att hon cj klagade, men det var naturligt, att hon stundom längtade efter befrielse från en cell; hon kunde ej bjelpa det, snyftade hon, arma varelse ! Jag gick den dagen från cell till cell, och hvarje ansigte, som jag såg, hvarje ord, som jag hörde, byarje händelse, som jag upptecknade, står för mitt minne i all dess plågsamhet. Men låt mig förbigå dem för en mera tillfredsstälande blick på ett fänzelse efter samma plan, hvilket jag sedermera såg i Pittsburgh. Då jag på samma sätt genomgått det, frågade jag guvernören, om han hade någon person i sin vård, som snart skulle lemna fängelset. Han sade, att han hade en, hvilkens tid var ute dagen derpå, men han hade ej sutit fången mer än i två årTvå år! jag skådade tillbaka öfver två år af min lefnad — fri, lycklig, omgifven af välsignelse, beqvämlighet och framgång — och tänkte på, hvilket vidt gap det var, och huru långa dessa är skulle hafva varit, om jag tillbragt dem i ett ensligt fängelse. Jag har nu framför mig ansigtet på den man, som skulle blifva fri dagen derefter. Det är minnesvärdare i dess lycka, än de andra ansigtena i deras olycka. Huru lätt och naturligt föll det sig ej för honom att säga, det systemet var bra, och att tiden gick rätt fort — i betraktande af — och att då en man kände, att han brutit emot lagen, så mäste han göra bot derför, det gick ändå för sig och så vidare. Hvad sade han till er, då han ropade er tillbaka och hviskade så besynnerligt till er? frågade jag min ledsagare, sedan han stängt dörren och förenade sig med mig i gången. Ab, att han fruktade, det sulorna i hans stöflor ej voro lämpliga att gå med, emedan de voro bra nötta, då han kom hit, och att han skulle vara mycket tacksam, om jag ville låta laga dem åt honom. Dessa stöflor hade dragits af hans fötter och lagts afsides tillika med hans öfriga kläder, två år förut! Jag begagnade detta tillfälle att fråga buru de buro sig åt straxt innan de gingo ut, och tillade, att jag förmodade, det de darrade bäftigt. Åh, de darra ej så häftigt,, var svaret, ehuru de skaka, emedan hela deras nerfsystem kommer i oordning. De kunna cj skrifva sina namn i boken; stundom kunna de ej ens hålla pennan; de se sig omkring utan att veta hvar de äro, och stundom stiga de upp och sätta sig åter, väl tjugu gånger på cn minut. Detta är medan de ännu befinna sig inom fängelset och hafva sin hufva på sig, i hvilken de infördes. Då de komma utom porten, stanna de och se först åt den ena vägen, sedan åt den andra, utan att veta hvilken de skola välja. Stundom ragla de likt druckna och stundom äro de nödsakade att stödja sig mot planket, emedan de äro så svaga, — men slutligen komma de sig dock å väg., (Forts. följer.)