Aftonbladet – 30 december 1842, sida 2

kärlek allt, det var något godt i den, fastän jag ej kan förklara hvad det var. Nog, jag har sökt öpp flickan, hon är dotter till en timmerman på Söder; men ...n Käre Adolfb, afbröt Ludvig, du är på afvägar; kufva din passion, aflägsna dig från henne. Arbeta, Adolf; i arbete ligger dygden gömd, den flitige är sällan lastbar. Hon är i fara för dig sjelf och du är sjelf i våda. Akta dig, Adolf, du står åter på branten, om du ej hejdar dig. Ja, ja Ludvig, du har rätt! ropade Adolf men deri består ej hennes största fara. Ack Ludvig, om du visste ... ,Tala ut, du är så upprörd,, sade denne och tryckte sin väns hand. Tala ut, Adolf, det är något ovanligt som ligger på ditt bjerta. Jo, ser du, återtog Adolf, och en darrning flög öfver hans öppna anletsdrag, ser du, jag smög der omkring för några dagar sedan, det var mörk! på qvällen och jag smög mig in i förstugan för att få höra henne tala. Jag lyssnade vid dörren och tittade in genom dess springor. Der sutto tvenne män, men den andre vände ryggen åt mig och jag såg blott den ena, en gubbe med, fula vanskapliga drag och med utseende af ett halft rus. Tyst Ludvig, låt mig tala, afbryt mig icke. De talade om Penningar, om en gammal förnäm herre, som ville uppfostra flickan, — och, Ludvig! fadren sålde sitt barn för ett par hundrade riksdaler., Men du misstog dig, Adolf, du missförstod dem, det händer merändels då man lyssnar, de! är den otillständiga nyfikenhetens otur att taga felt. Nej, nejs, ropade Adolf, och några tårar, som länge sutit darrande i ögonvrårna, störtade ned öfver kinderna, nej, nej, det är ej misstag, del är en gruflig sanning, en Verklighet, som likt er dolk sticker mig här, Ludvig! här midt i hjerta! på mig, nej det är ej misstag. Jag smög mig ut på gatan när den främmande skulle gå; han kom ut, jag följde honom troget som ett ondt sam