Aftonbladet – 30 december 1842, sida 2

—L vrue—— — — — — —-rehÄ tt — 2 At Sn På aftonen gingo de begge vännerna dit. Ådolf stannade utanför det mörka huset, under det att Ludvig trefvade sig uppför trapporna; ändtligen hade han räknat tre trappor och sökte nu efter dörren till höger; den sprang upp och han kom i ett mörkt rum, han sökte efter nästa dörr, men kom att bullra. Några personer i det inre rummet hördes gå, och slutligen kom en gumma ut med ett ljus, och en karl insvept i en kappa följde henne. Ljuset kastade en flämtande dager på gummans förfallna ansigte; spår af en försvunnen skönhet funnos ännu, men bortblandade med en ofantlig mängd af rynkor, som i alla riktningar genomkorsade hennes ansigte. Hon lyste på Ludvig, som stod midt framför och betraktade henne. Den kappklädde karlen sade halfhögt: Det blir efter altal, om en timma är jag här åter och då gå vi ut — Ja visst, svarade gumman, ja visst, det skall ej fela. Nåh, bäste herre, yttrade hon till Ludvig, var god och stig in, kanske herrn vill tala vid mig, kom in!) Hon gick in i sitt rum åtföljd af Ludvig och karlen aflägsnade sigNåhv, fortfor hon och satte ljuset på bordet, min unga vackra herre, tala ni fritt ut, här är ingen som hör oss, derinne sitter väl en flicka, men hon förstår sig icke på sådant. År ert namn Mandelqvist? frågade Ludvig. — Ja till herrns tjenst, svarade gumman. — Ni har i förrgår hos er mottagit en flicka, som är sexton år gammal och som heter Theodora, — är det ej så?, — Jo visst, söta herre, men —) — Jag vill se henne. — Se henne, upprepade gumman, å ja det kunde väl gå an, men flickan är ej min, utan tillhör en förnäm herre, så att — — Nog derom, jag vill se henne, jag skall säga er resten sedan.v — Gerna, mycket gerna, men herrn får inte skrämma det stackars barnet, bon är så blyg och rädd af sig, så att hon riktigt måste narras å siad. Med dessa ord gick hon in i nästa rum och återkom snart med flickan. Det är en herre, Dora lilla, som vill tala