Aftonbladet – 28 december 1842, sida 3

han hastiga steg uppöfver sig och såg en gosse jaf ungefär samma storlek som han sjelf, vie som en io, barfotad klättra utför den blanks bergshällen och fatta hans hand. Han grep den mekaniskt, men ej utan fruktan; ty han insåg, att om gossen halkade, hade den lilla rönnen varit för svag alt bära dem begge två; men den främmande tycktes ej dela hans fruktan, utan drog honom raskt med sig upp, och snart stod han deruppe räddad och säker. Adolf darrade väl något, ty nu först ryste han, förut hade han ej haft tid dertill; den främmande gossen smålog och sade: Lilla herrn, som inte är van vid sådant, skall akta sig en annan gång. — Hvem är du, lilla gosse ? frågade Adolf, — Jo, jag heter Ludvigp, svarade denne. — Kom med mig Ludvig lilla, tack för hjelpen, kom med mig skall du få något godt. Gossarne följdes åt och Adolf skyndade mot slottet; kläderna äro väl ej söndriga eller smutsiga? frågade han sin nye vän då de voro framme, och när denne besvarade frågan med nej, sprungo de upp i huset. Här införde han sin räddare i ett litet rum, der alla sorters bakelser stodo i stora högar på stora fat, det var ett slags handkammare. )Se här Ludvig, ta för dig, jag skall gå och bedja mamsell om litet sylt. Ludvig gjorde, som hans vän bad, och vännen sprang bort; det dröjde likväl ej länge förr än han hörde flera personer nalkas dörren och baronen med ett par betjenter träddde in. Hvad är det för en gosse? frågade han bejenten. — Jag vet ej herr baron. — Hör du vojke, går du här och stjäl. , Hör Sikman, tag OCh