Aftonbladet – 28 december 1842, sida 3

afseende derpå; ty Adolf var tio år gammal, oc i den instängda parken funnos inga faror. Det var likväl icke så. Lilla Adolf var e qvick och liflig gosse, men al ett djerfti och våg samt lynne, liksom fadren, hvars mörka ögon ha ärft, men utan att eza hvarken den falskhet elle den hårdhet i blicken, som man fann hos fadrer Lilla Adolf visste att parken var uppfylld a promenerande och ville på en gång få en öfver sigt af det hela; han smög sig derföre helt be händigt från sköterskan (som tvärtemot vanan fö dagen hade fått öfverinspektionen öfver honom emedan barnen, för att blifva presentabla, borde visas en corps) och klättrade, alldeles obekymrac om följderna och djerft, som om ingen fallkraf funnits till i verlden, upp på spetsen af kiippan En skön utsigt öppnade sig nedanför honom, hel: parken, sjön, den breda, knappt märkbart flytande tloden, som gick omkring herrgården och föll sjön, de vandrande menniskorna, som der ner rörde sig fram och åter och voro så små, så små allt förtjuste gossen, som i glädjen tog höga språng Han halkade hastigt och lätt utför den brant: stupningen, och skulle ofelbart hafva fallit nec och blifvit krossad, ty bergväggen blef snart all deles lodrät, om ej hans kläder hakat i en späd rönn, som klängt sis fast i en remna. Gossen grej lag i sitt svaga räddningsmedel och qvarhängde på kanten af aferunden, med en starkt lutande, af regn och stormar blankslipad, bergshäll bakom sig. Att ropa på bjeip föll honom ej in; ty de rörliga msssorna af menniskor, han såg nedanför sig, voro för långt borta; hans bestämda och ljerfva sinne kom honom blott att tänka på nåsot sätt att åter komma derifrån. Då hörde