Aftonbladet – 24 december 1842, sida 2

hela Svenska folket, med de förhatade oppositionsmännen, i spetsen, likasom äfven pressens organer, säkert aldrig nekat sin Konung den aktning och ära han enligt lag bör ega och förtjenar, så måste man likväl ihågkomma, att denna aktning och ära i sjelfva lagen har sin gräns. Lagen har tänkt sig Konungen såsom endast offentligt handlande genom sina rådgifvare; desse såsom ansvarige inför nationen; och ansvaret, icke blott politiskt, utan äfven moraliskt. Det förra är likväl beroende af en splittrad ståndsrepresentation och paralyseradt af den vidunderliga Riksrätts-institutionen, som nu mera ej kan anses för annat än hvad den är, ett bländverk, och Nationen har icke utan häpnad på en gång sett blottad hela faran af den ställning, hvari less dyrbaraste garanti för elt ögonblick råkat, till följd af det osammanhängande i statsmakternas fördelning och den öfvervigt, som den verkställande ännu kan utöfva öfver den lagsliftande och domaremakten. Är det då så anderligt, om midt i denna vigtiga kris den offentliga rösten höjer sig emot allt, som visar sig bidraga att tillintetgöra klara lagbuds kraft och vill återföra oss till det envälde, som nationen trodde sig hafva landsförvisat med en hallstarrig konung, och för hvilket den lät äfven hans ätt plikta. Ar det underligt, om nationen skådar i ,devuemanget en af de största och tillika föriktligaste orsakerna till denna slapphet och brist på förmågor, som möter blicken på alla håll, om den vill söka män, hvilka äro det allmännas behof vuxne? Ar det underligt, vid den ovisshet, som råder angående rätta upphofvet och de fortfarande verkande krafterna af detta med olyckor hotande system, som skiljer regering, stånd och enskilda klasser ifrån folket: är det underligt, fråge vi, om detta folk måhända stränsare och ensidigare börjar bedöma dem, som det skäligen kan misstänka, alt, genom falska föreställningar eller förespeglingar, och beräkningar på egna fördelar, vålla de missförhållanden, som småningom utveckla sig, och hvilka framställa sig såsom en följd af sättet för konungamaktens utning, i samma mån som de devuerade, sjelfve söka att få denna makt till ett allenastyrande? Är det slutligen att förtänka, om svenska folket, som lagligen ej behöfver känna någon storvizir, och som ej gerna vill tro, att det än en gång skall behöfva hafva att uppsöka en Göran Persson, ser i det så kallade devuemanget en förstörande svampvegetation omkring den konstitutionella byggnaden? Vi tro således, att det hvarken är så orättvist eller så oegentligt, som Biet vill låta påskina, om ordet devuerad, finnes och användes i den fria pressens ordbok. Vi hoppas att den tid kan komma, då till detta ord bifogas anmärkningen: brukas sällan. Men intilldess anse vi oss berättigade att nyttja det; och vi tro att den bildade och stora allmänheten skall med urskiljning bedöma, huruvida det af oss blifvit användt orättvist och ändamålslöst, eller lämpligt och ad hominem. (Forts. e. a. g.)