Aftonbladet – 22 december 1842, sida 1

BOKHANDELS-BULLETIN. Nya dikter af Euphrosyne. 53:e bandet. Ett nytt häfte af denna skaldinnas sånger är alltid kärkommet för de många, som älska och värdera en själfull, ädel och ren poesi. Namnet Euphrosyne är ett af de få inom vår litteratur, som från fosforismens tid hållit sig uppe med ofördunkladt rykte ända till våra sednaste dagar och bestått med heder i de smakens olika vindkast, hvilka under några tiotal af år lålit sig förnimma inom svenska vitterheten. Euphrosyne har förstått att förblifva sig sjelf, hon har utvecklat sig i sin egen riktning, oberoende af inflytelserna från den ena eller andra poetiska renommeen, och man bör hålla henne härför räkning i mer än ett afseende. För öfrigt har hennes skaldskap ingalunda härigenom stelnat i någon exklusiv genre; det fanns dertill alltför många parallela anlag och elementer hos denna lyckligt lottade skaldenatur. Hon har liktidigt, och utan att odla ett vitterbetsslag på ett annats bekostnad, exploiterat både det rent lyriska qvädet, romansen, visan, epigrammet, satiren, hon har lika väl förstått att binda sångens eternellskrans för en afliden väns urna, som att hjertligt skämta öfver verldens allahanda små dårskaper och svagheter, hon har haft en melodi för alla tonarter, en pensel för alla målningsslag. Hennes sångargåfva har härunder derjemte njutit en naturens förmån, som annars verkligen är högst sällsynt, att hinna sin fulla mognad, icke blott utan att fälla några blomblad, men utan att ens förlora den första skära ungdomshyn, och vi hafva här för oss en sånggudinna, som ännu efter tjugu år icke tvekar att blanda sig i kariternas och kärleksgudarnas luftiga dansar, under det de flesta Apollos söner, som samtidigt med henne slogo sina första slag på lyran, längesedan antingen sitta som trumpna gubbar och förarga sig öfver sefirernas fjesk och fjärlarnas lättsinner, eller endast förmå ollra sömniga reminiscenser af sina fordna friskare bardalekar. En del af de poemer, som ulgöra när varande häfte, hafva tillförene med nöje varit lästa i kalendern Sylfiden,, men till dessa hafva här lagts en hel mängd nya, hvilka säkerligen icke mindre skola vinna publikens tycke. Man finner deribland af alla de olika genrer och nyanser, hvilka vi ofvanföre anmärkf, såsom innefatlade i Euphrosynes författarskap. I ?eduinflickan e3a vi en österländsk romans, skrifven i ett blomstrande språk och underhållande genom handlingens raska gång; i Mormors robex tro Vi Oss nästan ålerfunnit fru Lenngrens delieiösa och fina pensel; i nEnslingens vårblommor, tilltalar oss författarinnans milda, elegiska och svärmiska skaplynne; vElt nygift par på landet, är ett litet nätt stycke humoristiskt genremåleri; ,Härlekons symbolikn är, såsom titeln anlydery ett eroliskt qväde, varmt och rent; ,Pensionsflickornar är en visa I