Aftonbladet – 19 december 1842, sida 4

då jag märkte, att han jnst med detsamma stoppade den afskjutna pistolen i fickan. — Jag behöfver icke mera det laddade vapnety, genmälde han skrattande, och jag har afskjutit ett glädjeskott. Gör då denna vändning af äfventyret äfven eder glädje? Jag får icke talan, svarade han jublande . .-. men ... herr baron! herr baron! om ni visste. .. Jag eftertänkte gåtan. Den numera glada Viola vid min sida, den muntre Fier-å-Capel på bocken . .. till och med hästarne tycktes dela glädjen, ty obändiga tumlade de fram på vägen. Och på en gång frambröto ur närbelägna buskar ridande män, sprängde efter vagnen, omkringsvärmade den, skickade ett smattrande pistolskott efter det andrai molnen och, ropande vivat, ilade förut mot herrskapsbyggnaden, som lyste emot oss vid slutet af en lång, ehuru nu aflöfvad poppelall. En blandning af aning, fruktan, glädje och skygghet uppfyllde mitt inre och fängslade min tunga; men när vi höllo framför huset, hvarifrån betjenter med facklor skyndade emot oss, när de på båda sidor uppställde ryttarne ännu en gång saluterade och den ädle Quespenstjerna utanför det gästfria huset mottog Oss med vän. lighet, med glädjetårar i ögonen och såsom med längtan väntade gäster, . då började fjällen falla. från mina ögon, och den bäfvande aningen framträdde i glädjerik förklaringsglans för min själ XXXVIL Midt igenom ett brokigt hvimmel af menniskor följde vi den förträfflige egendomsherrn på hans ensamma kammare. Här fader! sade jag, och lade Viola i hans armar, här har ni er dotter återTag den svåra, fastän ej oöfvervinnerliga frestelsen ifrån mig. v Utan att akta på min higt, tog han mig vid handen och svarade: