Aftonbladet – 19 december 1842, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. EE — HERTIGENS AF ORLEANS PAPPER. Före prinsarne Joinvilles och Aumales sednaste afresa från Paris, öppnades i Pavillon Marsan, i närvaro af alla den kungliga familjens manliga medlemmar, till hvilka konungens syster, madame Adelaide, alltid räknas, hertigen, af Orleans förseglade papper. Det befanns då, att denne prins hade gifvit starka pensioner och penningunderstöd åt ganska många litteratörer och skriftställare. På denna lista finnas namnen Victor Hugo, Alexander Dumas, begge herrarne Musset och ännu ett annat politiskt-ryktba:t skaldenamn, säger korrespondenten. (Månne Lama: tines?) Äfven fanns der ett slags dagbok med strödda maximer, regeringsprojekter, planer och anmärkningar öfver dagens personer och händelser, Öfverhufvud skall i dessa anmärkningar en afgjord motvilja mot do!trinärerne af juste-miliewn gifva sig tillkänna, och kronprinsens föresats, att vid sitt anträde till regeringen, helt och hållet bryta med den, vara klart och ostridigt tuttalad. Man citerar i detta afseende följande anmärkning af prinsen, daterad den 49 Juli, således vid tiden för de sednaste valen: Doktrinärerne af juste-milieun äro politikens moderna Jesuiter. Andamålet helgar hos dem hvarje medeln. — Om detta icke är någon så utomordentlig ny eller skarpsinnig idt, så visar det likväl en ädel riktning hos den aflidne hertigen, och att Fransmännen hafva med honom förlorat mer, än mängden trodde medan han lefde. En annan egenskap, som han äfven hade, och som är af en stor och oberäknelig nytta i ett land med tryckfrihet, men som, tyvärr, icke sällan saknas äfven hos furstar, som eljest äro rättänkande och ädelsinnade, var den, att icke vara ömtålig för anmärkningar i småsaker. Så vet man, t. ex., att Charivari ganska ofta tillät sig ett, i mångas ögon högst näsvist skämt på hans bekostnad, vid den tiden, då han förmäldes med prinsessan Helena, men det rubbade icke hans sinneslugn, utan han sade tvertom: sådant der hör ju till Charivaris roll. — HOPPET OM ETT BLIFVÅNDE CHINESISKT SÄNDEBUP I LONDON. Under denna titel innehåller engelska tidningen Sun följande: Sannolikt skola vi, innan kort, hafva en chinesisk ambassadör, med cen hårfläta, så lång som OConnells svans, och ett ansigte, gult och platt som en pannkaka. Hvilket uppseende skall icke ett sådant fenomen göra i alla barbarers ögon, från Hyde-Park-Corner till Mile-end! Man föreställe sig Quang-fo i en statsloge i Coventgarden-teatern, och O-fi, hans sekreterare, som genom kikaren betraktar aktriserna. I sanning, ett chinesikt sändebud i London, med en hårpiska, lika lång och tråkig som Morning Heralds ledande artiklar, skall blifva ett stort underdjur. — Morning Herald innehåller följande historiska återblick på Englands gemenskap med China: Engelsmännens första försök, att öppna handelsförbindelse med Chineserne, gjordes år 1596, då Benjamin Wood fick uppdrag att utrusta tre fartyg och att segla till China, med bref från drottning Elisabeth. Dessa fartyg förolyckades på vägen och försöket tyckes ej då hafva blifvit förnyadt. Det engelska handelskompaniets i Canton äldsta urkund är daterad den 6 April 4637. Detta året afgingo fem skepp till China, under kapten Weddels befäl. De landade den 928 Maj i Macao och erhöllo last, efter någon strid och blodsutgjutelse. I många år afstannade nu handeln åter. Då erhöllo Engelsmäfinen tillåtelse att drifyva handel, men aldrig något medgifyande, som ens på långt när kunde jemnföras med det nu slutna fördraget. PESO TO TETRIS TERO DK LON