Aftonbladet – 19 december 1842, sida 3

men litet riddargods, som han på lång tid icke tagit i ögonsigte, och som blott låg tre timmars väg från staden. Der skulle han tillbringa natten, för att morgonen derpå i god tid inträffa hos familjen. För hans återkomst voro vi således säkra. Klockan sju om aftonen skulle Fiör då Capel med häst och vagn vänta oss vid hörnet, och sjelf köra oss till bestämmelseorten. Sedan vi i korthet hade beslutat allt detta, begaf han sig bort, för att träffa nödiga anstalter. I den grufligaste oro uppsökte jag Viola, men förgäfves. Rosa hade blifvit sjukligare, och den omsorgsfulla systern vågade icke lemna hennes säng. Genom trädgårdsmästarinnan skickade jag till henne i en bukett, som Jag röfvade ur drifhuset, en liten biljett, med den frågan, om hon samtyckte till, att följa mig denna afton. Svaret dröjde ända till eftermiddagen. Först då Rosa blifvit betydligt bättre, lät hon genom trädgårdsmästarinnan muntligen säga mig: att hon fogade sig i allt hvad jag fann för godt, och skulle på bestämd tid infinna sig på det utsatta stället. Otåligheten jagade mig ut i det fria, på snöfältet, som låg stilla och lugnt utbredt i solskenet. Men förgäfves upphjöd jag allt, att blifva lugn ... oroligare återvände jag till slottet, då skuggorna blefvo längre, och luften kyligare. Det onda samvetel jagade mig genom alla gångar, men alla, som omgåfvo mig, fortsatte sina Vvanliga göromål, och ingen. utom de förtrogne, anade hvad jag ärnade göra. Andtligen blef det mörkt, för sent för min längtan, mycket för tidigt för det knotande samvetet. Klockan sex efann jag mig på stället för vårt rendez-vous, i en sal på nedra botten, som förvarade Quespen