Aftonbladet – 19 december 1842, sida 1

herr baron, att den plötsliga förskräckelsen, wi åsynen af en mansperson, är ett säkert förebuc för flickan, att hon en gång skall stå för altare med denne man. Och han skall vara din herre Den unga menniskan frågar efter trädgårdsmä staren Kunz, min far. Jag svarar honom; har frågar efter mitt namn och säger mig sitt; har ser hit och jag ser dit..., kortligen, vi voro båd: förälskade ända öfver öronen, innan vi ännu visste det... Den, som, söndagen derpå, under spatserfärden genom småskogen, utan uppebåli stryker efter mina lekkamrater och mig, det är han, den, som, måndagen derpå, går in i tjenst hos min far, det är han. Nu först kommo vi riktigt i nöd; ty min far märkte snart att vi gerna sågo hvarandra, men khan såg det likväl icke gerna. Han hade alltid en viss fördom mot min Hans, fastän han var en rik trädgårdsmästares son från främmande ort och en flitig arbetare. Först brummade min far, sedan uppkom larm och spektakel mellan båda; och min mor och jag -.. Vi måste alltid tigga om fred och ro. Met se! då för olyckan en gammal, puckelryggig spanmålsskvifvare i huset, som friar till slottsträdgårdsmästarens Greta. Min far var nöjd, min mor också: men Greta var det icke. Jag afslår belt och hållet hans frieri, min Ilans piskar dugtigt upp honom, och min far låter väl spanmålsskrilvaren löpa, men jagar min Hans ur huset ... Men vi misströstade ej. Gretal, sade han ännu vid afskedet, bakom björnbärsbuskarne, vid hörnet, der landsvägen l1eder förbi slottet, Greta! jag går nu hem. Mina föräldrar hafva också bestämt en hustru åt mig, liksom din far den puckelryggice spanmålsskrifvaren åt dig, men det bryr tag mig icke om