Aftonbladet – 16 december 1842, sida 1

gonblick skyndade snart förbi. Jungfruns värdighet behöll sågren, och den öfverraskade qvinnligheten stärktes af den återkommande eftertankan. Släpp mig, herr baron! ropade hon plötsligt, lindande sig ur mina armar. — Förgäfves sökte jag hålla henne tillbaka; hon flydde fram i rummet, ilade till fönstret och öppnade det hastigt, stödde hufvudet mot sina händer, under det hon blickade ut i stormen och drog djupt efter andan. Jag betraktade henne på afstånd. Jag vill bort,, ropade hon hastigt, inlade med den största skyndsamhet de stumma förrädarne i arbetsväskan och ville lemna hyddan: Med den största möda afböjde jag detta hennes beslut, och måste upprepa alla skäl, att beveka henne till att icke utsätta sin späda kropp för den rasande orkanen. Utan att se på mig hörde hon på, gaf indtligen efter för mina förnuftsgrunder, men gick i den största oro, och med sammanknäppta händer af och an i kammaren. Bekymrad såg jag på den uppskrämda flickan, som i den häftigaste rörelse vexlade färg, och lutligen, brytande ut i tårar, alldeles icke ville gifva sig tillfreds. Ack min Gud! ack gode Gud! ropade hon snyftande, phuru kan du tillåta det?...Om mina systrar, om min far erfar det, att jag är här, så allena med er, . . man skall sakna mig i hela slottetin Hennes tårar flöto ymnigare och qväfde hennes ord. : Min fröken, sade jag med vördnad, frukta ingenting, Framför eder står en man, som vel att akta gästvänskap och qvinnodygd. . aflägsna derföre hvarje fruktan. Ett välvilligt öde har mig uppläckt en hemlighet, som utgör min stö sta salighet; . . . glöm, förlåt den :bäftighet, hvar till den högsta öfverspänning hänförde mig, men försmå icke en ärlig, oförderfvad ynglings hyllning, som icke känner någon större lycka, än att älska — fillbedja eder. den fullkomligaste bland edra ovcdatpra