Aftonbladet – 16 december 1842, sida 1

icke något råd, och jag lät det blinda ödet styra, som vanligen bjelper den arme dödlige ur eller z klämman. Med dessa obehagliga tvifvelsmål vandrade jag en novemberdag ur min kammare öfver gården till trädgården. Under min vandring uppväxte plötsligen en stormvind; och stora snöflingor susade genom luften. Det obehagliga vädret manade mig att söka min tillflykt under tak ..men hvart? Jag hade just skyndat ur kammaren, den gamle herrn sof middag, och fröknarne voro, som vanligt ensamme i sin boudoir, ty klockan fem, tctimman, var också samlingstimman för slottsboerne till förtroliga samtal. Jag hade fritt tillträde; men då det från himlen nedkomna ovädret imedlertid blef allt värre, såg jag mig kort och godt om efter tak öfver hufvudet, och varseblef på något afstånd eremitaget, som blifvit mig så märkvärdigt. Jag skyndar dit, och finner lyckligtvis dörren oläst; den sannolikt rostade klinkan gör något motstånd vid öppnandet, ändtligen bringar jag den genom en häftig tryckning till att vika, men kastar vid mitt hastiga inträde en stol i goifvet. Jag upplyfter den förolämpade och sätter mig makligt midt emot eremiten, som, försänkt i meditationer, icke bevärdigar nykomlingen med någon blick. Tidens band har illa hushållat på hans ansigte. Förvissnad är blomsterkransen på hans hufvud, och mossskägget med polisongerna utplånade ända till det sista fjunet. Emellan hans långa fingrar hvilar icke mera Amaranthas parasoll, utan den gamla andaktsboken; men uppå bordet har icke allt förblifvit såsom det var. Något fruntimmer måste här halva uppslagit sitt arbetsställe. Der låg en nästan färdigstickad penningpung med det allrasötaste Mönster, hvari stodo bokstäfverne E. v. K., bredvid låg ett hopskrynkladt blad af det finaste papper, och ett silfverstift, ... på bladet, på tre olika ställen, namnet Eugen, skrifvet med stiftet af en qvinlig hand.