mest bildade själ. Med förtroende närmade jag mig henne, såsom till en syster, satte mig bredvid henne, och samtalet började. Tusende föremål blefvo vidrörda, tungorna löste sig i sorglös munterhet, till alla sidor sväfvade sinnet, och min aktning för den sköna, förträffliga Viola steg på det högsta. Än framqvällde den sanna qvickheten, det oskyldiga skämtet från den muntra pratmakerskans läppar, än glödde hennes kinder i känslan för dygd, sanning och menniskovärde. Än lekte hon med mig, härmande barnets naiva pladder, än sökte hennes öga, bestråladt och hänryckt af helig längtan, i den uppgående aftonstjernan beviset för den högsta, allt omfattande aning, som hvarje dödlig bär inom sitt bröst. Och likasom talarinnan, så ulvecklade sig äfven åhörarinnans sinne. Än lyssnade hon med deltazgande på mina ord, än vederlade hon mitt påstående med fint, träffande skämt, än med den oemotståndligaste munterhet. An stodo perlor i hennes talande ögon, än logo hennes drag till glädje. Hon pålog sig tusende gestalter; i hvarje var hon mönstret för det sköna, det anständiga och det goda. Timmarne dansade bort, utan att vi anade det; det hade blifvit afton, vi märkte det icke. IHvarken skymningen celler det derpå följande vaxljusskenct i irummet kunde störa vexlingen af våra idfer, och då Quespenstjerna hemkom långt sednare än vi tänkte, fann han samtalet i full gång. Aftonbordet, som Viola med flitig huslighet besörjde, var en högtidsmåltid i jemförelse med middagsbordet. På alla ansigten lyste glädjen, friherren bief munter af vår glädtignet, och tillfredsställande berättelser från Rosas sjukrum ökade ännu meia den glada tämningen. Skämt och känsla presiderade, och först mot midnatten lemnade jag husets förträffliga värd, sedan Viola längesedan försvunnit, för att kyssa den slumrande systern. Upphettad af fröjd, vin och kärlek, skyndade jag till min kammare, och märkte lör