— Å— den ena grenen af den aflöfvade stammen, som kunde erhålla thronföljden, åt sina förstörare. Nära residenset, i ett lustslott, hvars kastellan är en medlem af det afskyvärda förbundet, och som nu emotser sin förtjenta lön, och för hvars brorsdotter hon ansågs, var skådeplatsen för deras ränkor. Icke prinsen allena föll i hennes snaror, älven . . . får jag säga det? Fortfar! ropade jag med blygsel, fortfar: äfven Jagt. Äfven ni. Jag kan ej uppgifva orsaken, hvarföre ni lockades af henne. Eder alltför vidsträckta bekantskap med prinsen kunde ej förmå henne dertill. Det synes mig sannolikare, att blott sinnlighet, oc dertill den mest raffinerade, ingaf henne den önskan att fängsla vid sig den sköne mannen. Kanske ville hon framdeles göra af eder ett verktyg till sina planer, kanhända skulle ni sedermera blifva hennes skenbara make, under hvars skydd hon mera ostörd skulle kunna utveckla sin ovärdighet. Hvem vet väl, huru långt en ränkefuli, vällustig qvinnas företag kunna sträcka sig? Jag tror, att den helfvetiska spindelns välmad sönderslets af edra känslors renhet. af eder svärmande kärlek eller af en händelse. Hon förmådde prinsen till flykt, för att fullborda den hemliga föreningen. Prinsen förglömmer rang, ära och förhållanden, går in på hennes förehafvande. I stället för att i den enstaka bykyrkan kröna hans önskningar, lemnar hon honom i händerne på det nedriga band, som fordrar hans familjs störtande, Emils död. Genom sitt mod; genom sin furstliga värdighet imponerar han på bofvarne och lofvar den listige, att skriftligen afsäga sig thronföljden och för evigt tiga med det han hört. De fördömde, slagne med obegriplig blindhet, gå in derpå, och prinsen ger silt ord . . mottager deremot sin frihet. De stupide bofvarne, som litade på det aftvungna, med dolkar dikterade löftet, läto honom gå. Emils hämnd söker ecitt offer. . . . Henriette, som så skändligt