tager sig att ombesörja detta bref. Förklara honom min varmaste tacksägelse, och förlita dig på din Oswald.w Med glädje omfamnade jag den ärlige fransmannen och ville bevisa honom min erkänsla. Med stolthet afvärjde han hvarje skänk och fråsade enträget, om jag hade något att uträlta i min fädernestad, emedan han dagen derpå skulle begifva sig dit. Jag nekade, men begärde få veta, hvad som förde honom till hufvudstaden. Ett vigtigt göromål, svarade han. Jag vore redan på ort och ställe, om jag icke måst besörja svaret, Vet ni? ... men, huru skulle ni kunna veta det? . . . kan ni gissa, hvilken jag råkade i Firneck, innesluten inom galler och lås, liksom eder stackars vän? — gissa en gång . min fru! Er fru? Ja, min herre; madame Henriette de Bissac!. .. för f-n! nu undslapp mig mitt ärliga namn, men utan eget förvållande. . . . Min vid altaret förmåälda fru, som med sina intriger utsatte sin make för arkebusering, som med feghet ölvergat honom, och i en groflig vällustings armar brännmärkte fruntimmers namn och fruntimmers ära, ..hon väntar i Firneck det förtjenta straffet för sin statsförbrytelse. Henriette? . . . ropade jag, tumlande bestört tillbaka, Herieue, er hustru? . . . Ja, för djefvu!en, herre; hon var det, och är det tyvärr ännu. Hundrade gånger skulle jag hafva förnekat henne, men nu fordrar ära och mensklighet, att jag ännu cen gång erkänner henne. Den ovärdiga är agentinna i ett förbund, som smyger i mörkret och gerna ville utesluta det rogerande furstehusets efterträdare. Hennes ungdom, skönhet och skicklighet gjorde henne till verktyg för detta band. Hon skulle snärja prins Emil i sina nät, då dessutom arfprinsen åg sjuk och utan hopp i England; öfverlemna ca