der, då jag rekapitulerade min dag, att jag förlorat mitt hjerta till den för tjusande Viola. Obekymrad öfver förlusten, sjönk jag ned på de mjuka dunkuddarne; jag hade ju, om icke allt bedrog mig, ändå derföre alhändt den sköna röfvarinnan hälften af hennes: Ög sonen föllo igen, och snart stod jag i bröllopsdrägt med Viola vid altaret; en gammal qvinna förenade våra händer, Ficer å Capel, med sin krämarpåse på ryggen, läste välsignelsen, och min onkel, gardesöfversten; sjöng Dessauermarchen ned från orgeln. Hortensia och Amarantha voro viltnen, och förvandlades plötslig en till stora kattor, som med ilska och raseri foro löst på det stackars brudparet och jagade oss i en häftig ängslan, tills ändtligen den torka jokejen Sebastian med sina stora polisoncer instörtade, rensade femplet från de orena djuren med en dugtig hundpiska och skaffade mig tillfälle att få slumra i ro. XXVIH. Då jag åter slog upp ögonen, stod Fier å Capel vid min säng, och urskuldade sig enträget för silt uteblifvant de, med omöjligheten att kunna förr homma tillbaka, då han väl snart hade lemnat mitt bref till Oswald, men först efter någon tid funnit tillfälle att åtkomma svaret. Oswall skref: Dyre Eugen! Dina rader hafva förvandlat mitt i sig sjelf ej obehagliga fängelse till ett Rden. Du tänker på mig! detta är nos. Tacka mig ej, Det är blott en ringa förtjenst, att inför domrarne träda i en oskyldigs ställe. Man anklagar baron Kronstein, alt hafva befordrat prins E..,.s flykt. I morgon skall man, på bög befallning, såsom man säger, afföra mig till residenset, Först der bortlägger jag milt inkognito, emedan jag ieke kan bibe! sålla det längre. Derifrån får da underrättelse om mig, eller om det, såsom jag hoppas blir mig tillåtet, flyger jag sjelf i dina armar. Den olyckliga Elises ak tningsvärde hror å