Aftonbladet – 15 december 1842, sida 2

Jag stod ej långt ifrån henne vid andra fönstret, plågad af en förlägenhet, som man ej känner i en kejsares grannskap, men blott i sin älskarinnas närvaro. Den enformigaste tystnad herrskade i rummet, afbruten endast af urets pendelslag på kaminen. Jag räknade slagen, men om jag tog dem dubbelt så hastiga, slog dock mitt bjerta snabbare. Jag sneglade på fröken, från hennes ansigte var förlägenheten borta, arbetet syntes helt och hållet sysselsätta henne. Jag ville våga tilltala henne, men knappt öppnade jag munnen, förrän ödet ville, att hon tittade upp. Våra blickar träffade hvarandra och i ögonblicket sänkte sig de ertappade förbrytarne med blygd till golfvet. -... Ny tystnad ... uret piekade allt högre och högre i mina öron. Det varade ej länge, förrän hon slog half! ... Nu hade redan en ny qvart följt dem som gått förut, sedan baronen lemnat oss, och vi hade icke telt elt ord. Med otålighet vände jag mig mot den stumma sköna. Alitjemt samma. flit förrådande, ansigte; endast kring den rosenfärgade munnen drog sig ett hemligt leende, endast i kindens grop lurade skalken. Min fröken, började jag långsamt, och trädde henne med bäfvande steg närmare; förlåt, om faisk blygsel, så länge slutit min mun. En menniska borde väl icke skämmas för alt afbedja en förolämpning.n Lyssnande höjde hon sitt lilla hufvud. Min nådiga, jag har gjort mig skyldig till ett brott mot er. Händelsen gjorde mig till vittne ull untet i eremitaget, och jag kunde vara så indiskret, alt på ett föga delikat sätt vilja fortätta skämtet; ... Jag ber med ånger om mina synders förlålelse. I den behagligaste förvirring hade Viola åhört milt föredrag. Men nu såg hon på mig ganska rörande, lade fingret på munnen och upplyfte sedan bedjande de sammanknäppta händerna till