Aftonbladet – 14 december 1842, sida 1

lade Hortensia. Fier å Capel. känner sitt folk, och skulle icke utan orsak vilja förtala sin landsman. Om jag ändå, sade han till mig, kunde köpa åt er far ett par glasögon, hvarmed det vore honom möjligt att se sin tillkommande måg ända in i hjertat. Bästa Hortensia,, svarade Viola, Jag delar er fruktan, ty äfven jag tror mig finna ett ondt samvete hos vicomten, men vår far, som har rt känna så många länder och menniskor, kan väl icke misstaga sig till den grad. Och vi måste ära hans vilja, om vi kanske också en gång måste beklaga vår allt för lättrogne syster. Du är alltid den eftergifvande,, svarade Amarantha helt förifrad, saktmodet sjelf. Men hvad skulle du säga, om ditt hjerta bure bojor, såsom våra? om du måste finna dig i att se din högsta önskan ouppfylld, såsom vi måste se din? Meajor Scefeld, hofjunkar Sarden, som för ett år sedan på vårt slott deitogo i den stora jagten, som pappa gaf åt den jagtälskande adeln i nejden häromkring, de äro likväl båda, ansedde behaglige, välbildade. Deras hyllningar . . . . hvarföre skulle vi ej tillstå det? voro ej emot vår önskan. Såsom det höfves redlige män, vände de sig, sedan de voro försäkrade om vårt ja, till vår far. Ean afslår dem; vi bedyra, att han skulle göra vår lefnads lycka; . . . han vägrar. Qvinlig delikatess och grundsatser,, tog Hortensia till ordet, bjödo oss visserligen att tiga och besegra oss. Men hvad denna tystnad, denna försakelse kostar oss det inser du ej, Viola. Du är ännu ett halft barn., Om kärleken förorsakar sådane smärtor, och srsakelsen af den älskade så djupt förmår kränka qvinnohjertat, att det, såsom jag med bekymmer tror mig inse af ert exempel, från ett ömt och känslofulit förändrar sig till ett hatfullt och misslynt, så må skalken Amor ännu länge vara aflägsnad från mig, och min frihet bli oautastad. ag vet icke, hvaraf det kom, att jag rodnade