Aftonbladet – 13 december 1842, sida 2

ramdfåga många exempel, blånd hvilka vi blott vilje erinra om ett, förut i Åftonbladet omnämndt edermäle af den Ooffitiella konseqvensen i detta nseende. En härvarande bomulls väfnadsfabrikör såg sin rörelse småningom aftaga i följd af konkurrensen med Vestgötbahandeln och fabriksprolukterna, och sig sjelf med familj derigenom bragt til gränsen af brist och fattigdom. Mången annan har i bans ställning tagit sin tillflykt till flaskän eller pistolen, eller den ena först och den andra sist; han gjorde intetdera. Han fortsatte, jemte sin hustru, att arbeta; men hvad de väfde var för obetydligt att kunna säljas genom den vanliga kramhandeln och all behållning skuile derigenom hafva gått förlorad; han utsände då en tjenstflicka att afyttra det i enskilda hus. Detta lyckades, och det tarfliga hushållet vann härigenom bröd för dagen och kunde ärligt, ehuru knappt, förse sig med sina öfriga behof. Deras trefnad blef likväl icke långvarig; tillverkningen togs i beslag och mannen drogs inför rätta samt pliktfälldes. Nöden har ingen lag: den fattiga familjen blef på nytt och fiera gånger saker till samma brott — brottet att försörja sig på det enda ärliga sätt, som de olyckliga ägde i sin makt. Huru det sedan gått med dem känne vi icke, men mannen har flere gånger för oss sjellfve klagat sin nöd, att ordningsförfattningarna togo honom brödet ur munnen. Detta exempel är för öfrigt blott ett enda, hvartill de konfiskerande myndigheternas protokoller erbjuda många motstycken. Men så länge dylika förföljelser mot husfliten hägnas af polislagarne, är det nödvändigt, att polisen har korrektionshus i ordning för lagens offer. En mildring i den stränghet, som nu råder härutinnan kan väl sägas strida emot de fabrikanters och köpmäns intresse, som äro nog förmögne att hålla egna bodar. Men vi tro ej, att det ringa intrång, de kunde frukta genom husflitens små afyttringsföretag, blefve på något sätt vådligt. — Försäljarne af husflitsprodukter i allmänhet skulle sannolikt icke kunna bringa det längre än allmogen från Wingåker, spetsknypplerskorna från Wadstena, urtillverkarne från Dalarne och några få andra, som till följd af ett slags häfd synas åtnjuta förmånen att utan hemsökelse af poliskonfiskationer få alyttra sina tillverkningar. Deremot kunde städernas fabrikanter och handtyverkare få en motsvarande och vida uppvägande rättighet att utrusta sinar ombud i likhet med de utländska profryltarne, och derigenom uppstod genast den märkliga öfvervigten för dem, öfver den fattige försäljaren af egna varor, alt han gick och de åkte; och då flera principaler kunde förena sig om samma ombudsmän för olika orter, så vore det omöjligt för den vandrande försäljaren alt täfla med dem, hvarken i varumängd eller skyndsam omsättning. TI begge fallen skulle principalernes rörelse genom denna utvidgning kunna vänta en liflighet, som under närvarande förhållanden knappt är tänkbar, och som miångfaldigt öfvervägde den täflan, hvilken — ehuru icke troligt — befarades genom de kringvandrandes små affärer. enna enkla utväg till lifsuppehälle och sysselsättning för hundratals personer i städer och på landet, annars hemfallna till armod, lättja och försvarslöshet, skulle sålunda ej komma att kosta staten det minsta, men väl inbringa den ett ökadt bevillningsbelopp med tiden; och långt ifrån att skada näringsidkaren i allmänhet eller skråembeten och societeter, borde den ömsesidiga friheten tvärtom lända dem till en förut ouppnådd förkofran. Man må för öfrigt icke tro, alt vi äre blinda för den omständigheten, alt en sådan rättighet kan missbrukas; men om stölder och pauperism derigenom förminskas, så kan man ju alltid här tillämpa ordspråket, att af två onda ling är bäst att välja det mindre. Vi ana, detta oaktadt ganska väl, hvilket oerhördt tilltag de ömtåliga skråna och societeterna skola se i blotta förslaget att: med ett penndrag beröfva dem den nu så nitiskt omfattade friheten att trakassera och konfiskera, hvarhelst de upptäcka cen hårsmåns öfverskridande af någon för detaljhandeln föreskrifven form. Men vi känna äfvensåväl, att de i sina privilegier äga intet bestämdt hinder att uppställa mot åtgärden, och det som är än vigtigare, att en sådan rättighet lemnade en utväg för mången mindre bemedlad fabrikant att sjelf försälja sin tillverkning, hvilket nu icke kån ske, då han ej har råd att sjelf hålla salubod. Hvad som nu hindrar detta, består verkligen ej i annat än polisstadganden, dem styrelsen, på grund af sin ekonomiska lagstiftningsrätt, eser makt att uppbäfva eller ändra, när den så finner för godt. Om styrelsen ej skulle finna så för godt nu, så torde den åtminstone finna det när en gång de härvid ointresserade ståndens representanter vägra vidare anslag till underhåll för den fångpersonal, i bvars utbildning de och deras prinHö —— — — kärleken är med rå hand afrvekt. Hennes tårar